Arkiv över december, 2015

Poesins moral

Skrivet 28.12.2015 

old-books

Kan man säga att poesin har en moral? Frågan om i vilken mån litteraturen överlag får och bör återspegla strävan efter gott eller ont, idealism eller realism, kommer väl alltid att ställas, åtminstone i ett modernt, demokratiskt samhälle.

Då man läser äldre litteratur så får man lätt den uppfattningen att det var förbjudet med realism och samhällskritik i litteraturens barndom, men så enkelt är det inte. Man behöver bara tänka på Niccolo Machiavellis Fursten för att bevisa motsatsen.

Det som jag finner ganska intressant är att även om många öppet samhällskritiska och utopistiska böcker i vår egen tid kanske inte haft så stor inverkan på humanism, politik eller jämställdhet. De gav nya, radikala, humana idéer i bästa fall en stark fond och i sämsta fall en slags fernissa.

Men fascismens återkomst i Europa, mot bakgrunden av den västerländska kolonialismen och islams krigiska och kolonialistiska utgångspunkt, visar att det skrivna ordet, en Paul Celans sublima poesi, årtionden av strävan efter att minska kapitalismens gruvliga makt, har varit om inte förgäves så i alla fall bräckligt påverkande.

Om jag vill läsa bra litteratur, som återspeglar både gott och ont, så kan jag välja till exempel Milan Kundera eller de stora isländska författarna – ja, även de mindre. Den isländska roman- och poesilitteraturen har visat vilken fantastisk analytisk förmåga att skildra verklighetens skönhet och grymhet ett litet, ganska isolerat folks författare kan åstadkomma.

Terroristerna, medlemmarna i DAESH, som ingalunda enbart är extrema människor i en fredlig religion, utan figurer vars fäder under århundraden har hjärntvättats till en religiös och politisk exklusivitet som vi borde börja våga analysera mera, har naturligtvis också ordets makt i sin hand.

De sociala medierna, den ordliknande bilden på YouTube, den överhettning som följer av att ta illa upp av sarkastiska skämttecknare – allt det här är en stor utmaning för oss som tror på och vill ha ett mångkulturellt samhälle.

Att inse olika religionerns krigiska förflutna och islams blandning av politik och religion likaväl som de vettlösa republikanernas i USA innebär inte att vi ska bli islamofober och undgå att se de moderata, humana och civilisationsmässigt fina sidorna av islams filosofi och dess konst, tvärtom. Vi har ju själva en stor dos krigiskhet i bilden av vår egen Gud i Gamla Testamentet med dess fruktansvärda skildringar av folkmord i samma Guds namn, som Jesus kallade kärlekens fader.

Men det är dags att skilja agnarna från vetet, och idka självrannsakan. Nazism och fascism är verklighet i dagens ”krig” i Europa. Vi måste se det i ögonen och oss själva i spegeln. Vad kunde vara bättre än att gå tillbaka till den samlade visdom, men också den samlade ondska och illvillighet, som trots allt finns i litteraturens både ljusa och mörka skatter?

 

 

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, december 2015

old-books

 

2 kommentarer


Slutet på början

Skrivet 13.12.2015 

Terror-Public-DomainJag brukar ofta tänka på Winston Churchills ord 1942 efter segrarna över Rommel– efter flera år av motgångar, felbedömningar och misstag i kriget. ”Detta är inte slutet. Detta är inte ens början på slutet. Men det kanske är slutet på början.”

Det är nästan absurt att jämföra de orden och vad de innebar med världsläget av i dag, men ändå har de en allmängiltig klangbotten. Det vi upplever just nu i världen är apokalyptiskt präglat och åtminstone jag har en inre känsla av att någonting avgörande så småningom kommer att ske när det gäller alla konflikter som har att göra med terrorismen.

I en Facebookdiskussion försökte jag introducera den mörka historiska bakgrund som finns bakom dagens grymheter som görs i Allahs eller islams namn, eller som Putin utövar på sitt sublimt otäcka sätt i Krim och Ukraina. Det handlar om kolonialismen, den som Franklin D Roosevelt, den sista av de riktigt liberala USA-presidenterna, hatade.

Mohammad var en politisk ockupant och expert på lönnmord och på sitt sätt var det han som satte igång turbulensen runt omkring Medelhavet. Men man kan knappast förneka att västmakterna Frankrike, Storbritannien, Spanien, Portugal och Tyskland, – ofta eller ibland i kristendomens namn, – starkt har bidragit till att de organisationer och terrorgrupper som nu härjar har trätt fram. För att inte tala om vad allt USA har krånglat sig in i – den nya superkolonialmakten vid sidan av Ryssland.

Som man sår får man också skörda – men det är ingen tröst för de oskyldiga, civila människor, unga, kvinnor och barn, som nu blir offer för det blinda hat som islamisterna riktar mot de västliga staterna.

Finns det någonting som skiljer behandlingen i media och bland människors snack gällande stora världskonflikterna av i dag från den debatt och analys som gällde till exempel under ockupationen av Afghanistan, eller under upplösningen av Sovjetunionen och kommunismens fall? Ja, jag tycker i alla fall att en sådan distinktion kan göras. Jag tror att den delvis beror på digitaliseringen, Internet och de sociala mediernas skrämmande och tilltagande makt.

Förr var vi hänvisade till mer eller mindre seriösa medier som, även i många fall skrupellösa, ändå hade något slags grundläggande moral. I dag är det ”tyckarna” å ena sidan och de många ”forskarna” å andra sidan som sätter agendan för en analys av vad som pågår.

Men sanningen är inte svart och vit. En återgång till det som varit finns knappast, men var och en kan för egen del funera på vad det innebär att utsätta sig för mycket för vad pöbeln och i grunden okunniga människor sprider för slags kunskap och åsikter. Det finns en hysteri i all slags rapportering i dag som tyder på en världsomspännande narcissism. Det kan innebära slutet på början, på något sätt

 

Kolumn i Nya ÖB, december 2015

1 kommentar


Jean Sibelius

Skrivet 08.12.2015 

A._Gallen-Kallela_Jean_Sibelius

Huomenna tulee kuluneeksi 150 vuotta Jean Sibeliuksen syntymästä. Johan Julius Christian ”Jean” Sibelius syntyi Hämeenlinnassa 8.12.1865 ja kuoli Ainolassa 20.9.1957.

Sibelius oli tyypillinen sen ajan suomala
inen taiteilija ja maamme kansallistunteen luoja. Hän oli Venäjän suurruhtinaskunnan kansalainen, täydellisen kaksikielinen, kansakunnan yhtenäisyyden ja tulevaisuuden palava sielu. Hän oli konservatiivinen – olihan ”Janne” jo yli 50-vuotias kun Lenin syöksyi tsaarin vallasta vuonna 1917!

Ei älymystöön kuuluvan lääkärinperheen pojasta mitään vallankumoksellista tai ”punikkia” olisikaan voinut tulla, vaikkakin Sibelius siihen aikaan vielä valitteli siitä kuinka köyhä hän oli.

Olisiko Sibelius menestynyt ilman Axel Carpelanin järjestämää taloudellista ja omaa henkistä tukea? Bo Carpelanin loistava romaani nukkavierusta köyhästä mutta suhteilla elävästä Axelista, Jannen siulunveljestä, kertoo kaunokirjallisesti heidän ystävyydestään. Historiankirjoitus ja tutkimus ovat vahvistaneet ja täydentänyt sitä tarinaa.

Axel oli musikaalisesti ja sielullisesti ihminen joka eli ”hurskaassa kurjuudessa”. Hän oli Ihminen – hän ymmärsi kärsimyksen, ja ymmärsi myös miten Sibeliuksen ja Suomen kohtalot kiertyisivät yhteen loistavaksi mutta myös traagiseksi tulevaisuudeksi.

Minulle Sibelius merkitsee ensi kädessä klassisen musiikin tuomaa eksistentiaalista, oman sisäisen maailman valaisemista, ja sisäisen rauhan merkityksen käsittämistä. Minulla on tietenkin omat Sibelius-suosikkini. Ja niitä on monta, pieniä pianokappaleita myöten – joita on muun muassa muuten hyvin värikkäitä tulkintoja. Ajatellanpaa esimerkiksi Olli Mustosen tai Glenn Gouldin esityksiä niistä.

Mutta suomalaisena tietysti hiljennyn niin kuin useimmat meistä Finlandian tuoman rohkeuden ja toivon alttarin äärelle. Ei meidän historiastamme löydy mitään vastaavaa voimakasta sisäistämistä maassa jossa nyt elämme rinnakkain, kaikki me joitten esi-isät ja esiäidit ovat historian saatossa eri puolilta slaavilaista ja pohjoismaista maailmaa saapuneet tänne alkuperäiskansan, saamelaisten, pysyviksi vieraiksi.

Onhan Sibeliuksen maineessa myös sekä sairautta että tahroja. Hän oli vain ihminen. Sen takia hän pystyi musikaalisiin suurtekoihin joita nykyään useimmat tunnistavat maailmanluokan taiteeksi. Sibeliuksella oli niin kuin Churchillillä konsanaan seuranaan oma ”musta koiransa” – masennus, joka ilmeisesti oli saanut alkunsa syvästä oman itsetunnon heikkoudesta.

Sellaisesta nousee sekä sankareita että itsetuohoisia diktaattoreita. Sibelius pystyi pitämään demoninsa kurissa.

”Kenelle minä nyt sävellän?” kirjoitti Sibelius Axel Carpelanin kuoltua. Ehklä hän ei sitä silloin pystynyt ajattelemaan mutta voi sanoa että hän sittenkin edelleen myös sävelsi meille kaikille – ei vaan meille suomalaisille, vaan koko musiikkia rakastavalle maailmalle.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, 7.12.2015

 

 

Inga kommentarer