Arkiv över december, 2016

Jul varje dag

Skrivet 29.12.2016 

Outdoor plaza / public domain

De postmoderna jularna framstår mera som orgier än andakt. Under några veckor, före och efter julafton och de andra helgdagarna, svämmar både verkligheten och cybervärlden över av glittrande neon- ljus och facklor, skramlande musik som har bibliska dimensioner av de yttersta tiderna, TV sprakar av gulligheter, fantastiska och klassiska konserter och filmfavoriter, och kyrkorna fylls till bristningsgränsen av människor som i allmänhet annars nästan aldrig sätter sin fot i dem.

”Fred på jorden och bland människorna en god vilja.” Det urgamla budskapet som berättelsen om herdar och änglar förmedlar. Det har gått mer än tvåtusen år sedan dess. Ändå eller kanske just därför får allt ett nästan eskapistiskt skimmer omkring jul och nyår. Till och med drottningar med stela ansikten och hårdföra politiker håller tal som är sockrade med underbara ord och stora gester om kärlek och omsorg om de fattiga.

Men den rent kapitalistiska kulturen har börjat överskugga både de kristna och hedniska riter och seder som ännu i min barndom gav den där speciella ”julstämningen” som inte endast innebar sentimentalitet, väntan på julgubben och silla, vacker musik, utan också stämde människorna till eftertanke och medvetenhet om att, oberoende av om man var ateist, troende eller något annat, så upplevde man i den stämningen att man själv var ganska liten i förhållande till allt annat än en själv.

Visst finns det mycket som är underbart och idealistiskt, välment och även på ett andligt och existentiellt plan fint även i dagens julfirande. Finland har blivit mycket mera av familjesammanhållning och omsorg om barnen än det var i den krassa efterkrigstiden. De skandinaviska länderna har kvar mycket av värmen och ljuset. Den vackra traditionen med Lucia är ett exempel på hur man även kan göra konkret gott för människor som har det särskilt illa ställt av olika orsaker.

Ändå framstår den fruktansvärt uppskruvade kommersen i vilken människor knappast kan andas där de trängs i överfulla butiker, – i ett land som uppges vara i en djup ekonomisk kris, – som obehaglig och konstgjord.

Då är nästan den brutala ”Black Friday” som under en dag mitt i Thanksgiving holiday i USA avbryter den andaktsfulla tystnaden kanske ärligare.

Julens budskap, oberoende av hur troende man är, är djupt integrerad i den finska och nordiska folksjälen, kanske till och med mera än ute i det övriga Europa, men även om medierna och konsertsalarna svämmar över av underbar musik och annat program, så är det som om något av den tysta meditationen i Viktor Rydbergs

Tomten eller scenerna från krubban i Betlehem mera blivit objekt än subjekt för det som vi kallar julen.

Högtiderna kring jul och nyår präglas mest av att nationens konsumtion och handel ska blomstra. Det kan vara nödvändigt, men det är också sorgligt. Egentligen borde ju livet vara ett slags jul varje dag.

 

 

Kolumn i Vasabladet, december 2016

 

Inga kommentarer


En japansk terapiresa

Skrivet 10.12.2016 

 

Ibland, när livet far hårt och skoningslöst fram med oss, kan vi behöva inre och yttre resor, avståndstaganden från det som alltid omgett oss. Våra andliga, psykiska och fysiska referensramar kan bli för trånga, bindande och deprimerande för att alltid bära oss igenom de mörka och svåra livstunnlarna.

Den kända finlandssvenska författaren Henrika Ringbom, som fått en hel del beröm för både sin poesi och prosa, och även varit nominerad för Runebergspriset för inte så länge sedan, har i höst gett ut en medidativ, narrativ, introspektiv berättelse – i form av en dagboksliknande prosatext ”elden leende” som i huvudsak utspelar sig på två ställen: hemma i Finland, i Helsingfors mest, och borta, i Japan, dit hon farit för att finna en ny insikt i sig själv och en nystart för ett friskare liv, med nya möjligheter.

Henrika Ringbom drabbades av fyra djupgående kriser och förluster i sitt liv. Dem berättar hon mycket öppet om i elden leende. Varför blir det just Japan som blir hennes tillflyktsort och andliga nystart?

Hennes pappa får, för länge sen, på en businesstripp till Japan reda på att hans egen pappa, Henrikas farfar, har dött. Där finns bakgrunden, och det första steget till parallella världar, olika kulturer, där man kan få olika infallsvinklar då man behöver dem. När Henrikas pappa kom hem från Japan fick hon en underskön kimono av honom i present.

Men till 2000-talet. Henrikas pappa drabbas av demens, och går småningom bort. Snart drabbas hennes mamma av cancer, och även hennes moster. De överlever inte. Efter förlusten av mamman, och mostern som stått henne när, får Henrika själv en bröstcancerdiagnos.

Medan hon sörjer sin mor, måste hon själv börja kämpa mot samma sjukdom. Ungefär samtidigt förlorar hon en återvunnen väninna från ungdomen, som också dör. Det finns inte mycket kvar av hopp och strid, livet blir mycket kämpigt och deprimerande, och författarinnan behöver både för sitt eget liv och för sitt arbete, för sitt skrivande, någon motvikt.

Lyckligtvis övervinns cancersjukdomen, och författarinnan blir friskförklarad. Hon besluter sig för att fara på en ganska lång resa till Japan.

Där skriver hon om sina mörka år, och hämtar på samma gång ny kraft, nya insikter i sitt eget förflutna, och framför allt en inre frid, ett slags försoning, från den hypermoderna och samtidigt urgamla japanska kulturen och från det spännande, exotiska japanska samhället. Från städerna, skogarna, regnvädret, stormarna, hoten i naturen, de underbara och samtidigt skrämmande folksagorna, poesin, maten, mötet med en kvinnlig vän och översättare, från pulsen och spänningen mellan ljus och mörker under japanska årstider.

Den lågmälda men intensiva skildringen av alla människorna, den urgamla religionen och traditionen, som är ständigt närvarande då en västerländsk kvinna bor på ett hotell i Tokyo och gör resor utåt, blir levande. Hon far till exempel till Kyoto och till de allra äldsta japanska templen och helgedomarna. Det fattiga och det rika, den fantastiska världen av dofter, kulminerande i de berömda, blommande kärsbärsträden, allt är skildrat med en flytande, fantasifull stil.

Gatorna och gränderna, de delvis skrämmande, delvis tröstande tempelgårdarna, och de överväldigande skogsstigarna, allt skildras med en driven författares skicklighet. Och när Henrika kommer hem tillbaka till skrivmaskinen i Helsingfors så har hon med sig ett alternativt förflutet och framför sig en ny livsvilja och en ny framtid.

 

elden leende; en berättelse från en resa till Japan

Henrika Ringbom

Förlaget, 2016

 

 

Recension i Österbottens Tidning, december 2016

 

Inga kommentarer


Apokalypsens ryttare

Skrivet 05.12.2016 

8293066881_0c9dc28f70_o

Trots att världen i fråga om mänskliga rättigheter, miljömedvetenhet, teknologiska framsteg och generellt kraftigt minskad fattigdom, har gjort enorma framsteg de senaste tjugo- trettio åren, så råder det skymning i världens dag. De pengar och det kapital som gjort ökat välstånd möjligt har nu blivit ett riktigt stort hot mot samma rättigheter och samma välfärd.

För att inte tala om friheten, demokratin, avspänningen och samarbetet som byggts upp efter det att världens mest onda efterkrigstida system, kommunismen, har fallit med ett brak och i dag endast, med undantag av Nordkorea, är ett slags fasad och en ursäkt för att inte implimentera universella fri- och rättigheter i vissa stater, så som i Kina och i Vietnam.

Vad än konspirationsteoriernas och misstänksamhetens häxmästare Donald J Trump som genom tekniskt skickligt utnyttjandet av valsystemet har lyckats låta sig väljas till president i USA – emot majoriteten av de röstande amerikanernas vilja, precis som George W. Bush år 2000, har att säga om världen, Europa, Kuba, muslimer, eller kvinnor.

Apokalypsens ryttare, V V Putin, Erdogan i Turkiet, massmördaren al-Assad, den blivande ärkekonservative presidenten Fillon i Frankrike, Filippinernas mördarledare Duterte, den arrogante förstöraren av europeisk integration Nigel Farrage, och nu då framför allt lögnernas och manipulationernas kung Donald J Trump, skymmer framstegen i Europa och i världen.

Varför har det hänt? Därför att en tillräckligt stor opinion i alla de här länderna, – Finland och Sverige är inte oskyldiga med sina så kallade sannfinländare och Sverigedemokrater, – vägrar att se nyanser och medmänsklighet i fråga om nationalitet, nationalism, människor på flykt, kvinnors rättigheter och klimatförändringen. Det är i stort sett majoriteten av folket själv som har frammanat och valt dessa politiska kirurger, som försöker operera bort alla framsteg som gjorts när det gällt mänskliga fri- och rättigheter i världen.

Man kan skylla på att människor är okunniga och fanatiska därför att de har haft problem i sina liv, eller att de blivit dåligt behandlade. Men det hjälper föga.

Det ger dem inte legitimitet att hata människor som har annan tro eller hudfärg, eller att se ner på homosexuella, och förneka dem deras rätt till kärlek och lycka. Bakom rasism och kvinnoförakt finns inte i första hand en ursäkt för att sätta dit fattiga och minoriteter eller för att förneka en uppenbar sanning som klimatförändringen som sker därför att människans girighet har tagit överhanden.

Martin Luther King, Nelson Mandela, biskop Tutu, moder Teresa – alla kom de från förtryck eller fattiga förhållanden. Ändå reste de sig till mänsklighetens främsta välgörare och bars av en känsla för rättvisa, öppenhet, tolerans, och de drevs att arbeta för jämställdhet, framsteg och frihet.

Det är inte enbart i USA som apokalypsen nu hotar att förstöra vår planet både politiskt, ekonomiskt och moraliskt. Alla européer som tror att just deras ras, språk, religion eller annan identitet ger dem mandat att rösta fram dessa Antikristliknande figurer, borde ta sig en titt i spegeln.

Människans ondska är outgrundlig, men godheten har alltid funnits, och finns alltid, som en möjlighet, som alla har en chans att utnyttja och utveckla. Varför ska man alltid tänka det värsta om ”de andra.”

 

 

Kolumn i NyaÖB, december 2016

2 kommentarer