Arkiv över augusti, 2013

Språkets övergripande makt

Skrivet 28.08.2013 
Gatuskylt i Finland på två språk

Gatuskylt i Finland på två språk

Skriket, jollret, gråten; människans initiala uttrycksform är den verbala. Den kommer före både den explicita rörelsen och ansiktets många uttryck för känslor och önskningar. Lätet, talet – det som i sin evolutionära förlängning blir sång, klagovisor, lovsång är även den historiska urmänniskans primära kommunikations- och meddelandeform, vid sidan av kroppsspråket.
Språket är alltså det viktigaste verktyget för en mer utvecklad mänsklig existens. Att människan redan för miljoner år sedan började röra på sig och breda ut sig över jordklotet, har sin fortsättning i nutidens flyttningsrörelser, som definieras av olika behov och av strävan efter överlevnad och fortsatt utveckling.
Och som det står även i Skriften: Intet skall vara henne (=människan) omöjligt. Psykiatern, författaren och idéhistorikern Carl Gustav Jung går till och med så långt att han menar att Gud anpassar sig till människans existentiella utveckling.
De strävanden som nu framträder i ett slags smygfascistisk och nynationalistisk iver, i avsikt att dels begränsa människornas framsteg och utveckling, dels motarbeta en historiskt relevant kulturell identitet, kan endast leda till mer trångsynthet och fokusering på det enda som de människor som har denna agenda förstår sig på: självisk ekonomisk framgång på bekostnad av humanism, vidsynthet, omsorg om den gemensamma planeten och dess framtid.
Jag har ännu inte haft möjlighet att läsa Kjell Westös nya roman ”Hägring 38” där den framstående finlandssvenske författaren bland annat illustrerar den antisemitism, nationalism och det rastänkande som präglade hela samhället 1938 och som ett år senare skulle resultera i ett världskrig. Men jag ser med spänning fram emot den läsupplevelsen, för den är viktig.
Allt detta hade ju redan börjat långt tillbaka – i Japans försök att erövra Kina, och i inbördeskrigen i Europa, i eugeniken som, framför allt från Ryssland och Tyskland, började breda ut sin biologiska nazism genom att bygga på uråldriga och även 1800-talsmässiga teorier och uppfattningar om det som gör människor olika. I motsats till det som 1900-talshumanismen står för: det som förenar, det som gör allt till en möjlig gemenskap, kärlek, omsorg, solidaritet.
När man nu med ynka, knappt 50 000 namnunderskrifter, ser ut att överskrida tröskeln för en möjlighet till ett lagförslag i riksdagen, som skulle leda till en strävan att helt avskaffa den så kallade pakkoruotsi, tvångssvenskan, befinner man sig i samma slags ”gäng, samma dunkla positioner, där språkets enorma möjligheter och en öppenhet för att förstå ett lands historia och dess framtida möjligheter, trängs bort.
De som motarbetar svenskan i Finland säger sig vara moderna och ge nya möjligheter, ny frihet, men i praktiken står de för en tillbakagång, för cementerandet av gränser, för ett bibehållande av och en renässans för den nationalism och det fokus på det tekniska i stället för humana lösningar som lett till så mycket elände under den moderna historien.
Det är kanske möjligt att förstå att människor som bor, lever och verkar så gott som hela livet på helfinska orter i helfinska trakter av landet ifrågasätter att man tvingas läsa ett språk som man själv är ointresserad av och inte anser sig ha någon nytta av.
Men samtidigt är det lätt att se hur fel detta strama tänkande är och hur lite de människorna, i sina hatfyllda insändare och internetskriverier, har gett sig själva möjlighet att se hela saken i ett större, mer komplext och mångkulturellt sammanhang. Ett sammanhang där man också tar i beaktande den tyngd som det svenska språket har haft och har i Norden och i världen. För att inte tala om de starka kulturella och politiska inslag som svenskspråkiga människor stått och står för i vårt samhälle.
Det duger nog att ta medaljer i idrott och få litterära pris för Finland, men inte att det sker på de människornas modersmål.
Det är nu till de många smarta, bildade, förnuftiga och vidsynta finnarna som vi finlandssvenskar får rikta våra blickar när det svenska språkets och den svenska kulturens ställning ska avgöras under de närmaste åren. Det finns mycket mera av positiva tankar och attityder bland finsk- och tvåspråkiga än de alltför dominerande och populistiska sociala mediernas bild ger vid handen.
Problemet är bara att det finns en risk för att man av rädsla för sitt eget skinn och för andra människors ideologier inte vågar stå upp för det man tror på. Men det gäller att inte ge efter och inte heller att vara rädd inför ordet ”kompromiss”. Ett land kan aldrig byggas vidare utan någon form av konsensus utgående från kompromisser och medgivanden.

 

 

Inkast i Vasabladet i augusti 2013

14 kommentarer


På fattigdomens tröskel

Skrivet 18.08.2013 
Coins

Coins

När sommardagarna snart vänder sig till höst, och björkarna mörknar under den allt lägre solen, ligger det nära till hands att en filosof vaknar till liv i hjärnans kammare.

 

Hur filosofi och ekonomi egentligen går ihop är ändå för mig fortfarande någonting av en gåta, och jag har aldrig tänt på de stora ekonomiska filosofernas teoribyggen. Ekonomi handlar om krasshetens hus, där människor bor som är tvungna att underkasta sig kapitalismens olika sidor – de soliga likväl som de ljusskygga.

 

Den finländska ekonomin sägs befinna sig i ett ännu sämre läge än under den så kallade ”laman” i början av 90-talet.  Medicinen kommer, åtminstone enligt ledande politiker, att bli ännu beskare nu än då.

 

Vi ska bli riktigt utfattiga, eländet ska rinna över oss, och välfärden ska ”räddas” endast genom strukturella reformer och förlängda arbetskarriärer. Det lär inte dröja länge innan skattehöjningar av alla olika slag också blir verklighet.

 

Vad som blir kvar av välfärden återstår att se. Vi står, i ett eskatologiskt perspektiv, modfällda och betraktar de svallande vågorna vid oceanens strand.

 

Bibeln nämner även att människorna i de yttersta tiderna ska bli kärlekslösa, egocentriska, kalla, och att de ska bry sig endast om pengar.

 

Men vad är det som gjort att vi glidit över från en altruistisk samhällssyn till en egocentrisk? Hur kommer det sig, att Jyrki Katainen anser sig kunna cementera en ny finländsk finländsk världsordning, där individualism och styrka har tagit över efter en solidarisk syn som byggt på gemensamma krafter och intimt samarbete?

 

Om man vill vara riktigt konkret kan man peka på två paradigmskiften i de två viktigaste stormakternas politik. USA hade ett stort överskott i handelsbalansen på Clintons tid, samtidigt som grundernas lades för kommande försök till sociala reformer. Det byttes snabbt ut till Bush och hans krigiska socialhökars spenderingspolitik, som gynnade enbart de rika och mäktiga och lämnade de vanliga människorna utan arbete och bostäder.

 

Dels handlar det om att Jeltsins reformpolitik byttes ut till Vladimir Putins rigida styre, samtidigt som Barack Obama är pantfånge hos de konservativa republikanerna.

 

Att denne fredsduva visat sig vara snar att dra från höften, och skicklig på att spionera på oss alla, har inte gjort någonting bättre.

 

Men det är knappast fast vid personer, eller ens vid partier. Marx försökte konstruera ett samhälle, som skulle byggas på kommunernas inbördes solidaritet. I dag är kommunerna verktyg för de fria penningströmmarnas sorlande och sövande ljud, som bedövar och bedrövar den lilla människan, som får allt mindre makt i en tid då makten tillhör helt andra krafter.

 

 

Kolumn i ÖT i augusti 2013

 

Inga kommentarer


Hiljainen on kylätie

Skrivet 16.08.2013 
Hiljaista maaseudulla

Hiljaista maaseudulla

”Kylätie on hiljainen, / niin hiljainen…” Suomalaisen hiekantuoksuisen kylätien häipyessä hiljaa menneen hämärään, myös osa maan sielusta on hävinnyt. Jokainen meistä sodanjälkeisinä vuosikymmeninä syntyneet muistamme kylätiet, joissa linnut eivät yksin laulaneet. Myös ihminen oli läsnä.

Runoilija, tv-toimittaja ja filosofi Leif Salmén kirjoittaa uudessa esseekokoelmassaan ”Maanalainen moskeija” (suom. Arto Häilä) lapsuutensa savolaisista maisemista, joitten läpi hän autollaan ajaa sydäntalven aikaan. Salménin sujuvan ja kärkevän mietteliään tekstin kautta välittyy kaksi eri kuvaa 2010-luvun maaseudusta.

Toinen kuvastaa köyhtynyttä, jätettyä, osoittain rumaa ja tavallaan unohtunutta maisemaa, toinen taas syvien metsien ja kaivojen, sekä postmodernin yhteiskunnan monta mahdollisuutta ja luonnon kauneutta. Ehkä esimerkiksi innovatiivisen ja ”vihreän” ajattelun myötä osittain rappeutunut tai ainakin pysähtynyt itäinen maaseutu voisi jälleen omalla tavallaan kukoistaa, kunhan ihmiset vihdoin keksisivät sen kauniin ja rikkaan arvon.

Meidän ei tarvitse ainoastaan kasvattaa maaseudun kaupunkikeskuksia uusin teknisesti kekseliäillä yrityksillä, upeine kauppoineen ja monikultturiisine ravintoloineen. Kokonaisuutenakin esimerkiksi Pohjanmaa, – johon käsitteeseen liitän koko Pohjanmaan rannikkoalueen ja Oulunkin seudun, – on esimerkillisellä tavalla uuden vuosituhannen mahdollisuuksien alue.

Täällä on maan pienin työttömyys, maan ehkä suhteellisesti ahkerin yritteliäisyys, onnellisemmat ja rauhallisemmat ihmiset, ja pienin rikollisuus.

Onhan meilläkin toki omat tragediamme. Perheväkivaltaa, murhia, kouluampumisia … Eriarvoisuutta on täälläkin. Mutta jotain täällä on arkista rauhallisuutta. Täällä ei yleensä mennä liiallisuuksiin. Ja me arvostamme, useimmat meistä ainakin, vielä suhteellisen puhdasta luontoamme.

Muistan kun tyttöystäväni, nykyinen vaimoni, tuli ensi kertaa vierailulle Yhdysvalloista. Hän seisoi varhain aamulla puutarhassani ja katsoi sinistä taivasta. ”Et voi kuvitellakaan miten puhdasta ja kuulasta täällä on, kun vertaa kontinenttiin ja muuhun maailmaan…”

Kaipaisimme tänne kuitenkin enemmän modernia, avarampaa, ja suvaitsevampaakin ajattelua.

Kylätie on hiljainen vain niin kauan kun ihmiset jättävät sen hiljaiseksi. Kansainvälistymisen, yhteiskunnan rakenteen muutoksen mukana, teollistumisen raa-an maakunnan poismuuton mukana, hävisivät ihmiset, ja vaan linnut jäivät kylätielle laulamaan. Mutta kuka sanoi että aina täytyisi olla näin?

Erään tutkimuksen mukaan useammat suomalaiset haluaisivat asua maalla, mutta lähellä isomman kokoista kaupunkia tai sitä vastaavaa keskustaa. Se voisi olla mahdollista, jos vaan ei liikaa tuijoiteta kaikkien palveluiden keskittämiseen.

Uusiin, puhtaimpiin ja uusioituviin energiamuotoihin pitäisi esimerkiksi panostaa ajattelematta nopeaa rahastamista.

Siitä voisi vaikka aloittaa.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa 15.8.2013

Inga kommentarer


Det sjätte decenniet

Skrivet 15.08.2013 

Trees on the hill with blue sky landscape image

I en kylslagen julistämning, där naturen och vädret verkar osäkra på vartåt vinden ska blåsa, har jag inträtt i mitt sjätte decennium, släpande med mig motstridiga känslor och tankar. Att fylla sextio år, även om det sker endast med ett måttfullt och intimt firande, spelar på många strängar i huvudet, inte minst de mer melankoliska och eftertänksamma. Det har ju en viss betydelse att ens liv varit präglad av sjukdom och fysisk isolering.

En del av mina vänner talar suckande om sina sextioårskriser och om den begynnande ålderdomen. Det lär inte ska vara så många decennier, eller ens år, kvar av hälsa och pigghet. Många av ens jämnåriga är ändå friska och aktiva, och visar inga som helst tecken på att tackla av, varken i privatlivet eller i arbetet, medan andra klagar på begynnande fysiskt förfall, och otäcka krämpor. Jag brukar tänka på vår president som vid 64 års ålder spänstigt ger ett intryck av ungdomlig vigör, med sin unga och vackra hustru, som ser ganska lycklig ut, vid sin sida.

Flera av mina kolleger och vänner springer, cyklar, hugger ved, fiskar och reser, för att inte säger skriver och jobbar med sina böcker och med sin forskning, även om de närmar sig 90 år eller till och med har passerat strecket. Jag beklagade mig för en av mina unga, söta sköterskor att jag hör så mycket om sjukdomar och fysiskt förfall när det gäller människor i min ålder. Hon kunde inte alls förstå det. De flesta människor lever ju bra över åttioårsstrecket, sa hon. Och en annan sköterska påpekade glatt att jag själv är hennes yngsta klient i hela distriktet i hemsjukvården, och att de äldsta är ungefär fyrtio år äldre än mig.

Ändå vet vi ju alla att med stigande ålder så förlorar man goda vänner, och människor drabbas av sjukdomar och olyckor.

Än är dock allt ej förlorat, än är ej allt förbi. En kvinnlig vän skrev till mig på Facebook, då hon gratulerade, att kanske sextioårsdagen kommer att bli en skön klättring upp för ett berg, och att däruppe finns en ny, vacker utsikt. Det tog jag till mitt hjärta. En annan vän, en före detta högre regeringstjänsteman i sjuttioårsåldern, som reser mycket, påminde mig om japanernas sextioårsfirande. I Japan talar man om olika begrepp som har att göra med att fylla sextio år, bland annat ”kanreki” som också är ett hedersomnämnande inom sumobrottningen.

I Japan anses ens andra liv börja vid sextio. Det är den viktigaste milstolpen i ens åldrande och i ens liv. Alla som fyller sextio år bär något rött för att markera den viktiga dagen.

Summa summarum så finns det ju också mycket spännande saker att både se på i backspegeln och att, som min kusin brukar säga, se ”som vita moln på himlen”, möjligheter och visioner, för framtiden. Det finns inget större skäl att sörja över ungdomen så länge som skutan kan gå och hjärtat kan slå, för att tala med Evert Taube.

 

 

 

Inga kommentarer


En kollektiv våldtäkt

Skrivet 03.08.2013 

rapeofLucretia_by-titian

(Bild Tizian, Våldtäkten på Lucretia)

En kvinna blir våldtagen i Indien varje fjärde minut. I ett land med över en miljard invånare, kan var och en räkna ut, hur många det blir per dag, per vecka, per år.  I en situation, där kvinnan fortfarande, – i olika slags kulturer, på olika sätt, och i olika grad, – förnedras och förnekas sina mänskliga rättigheter, och sin rätt till ett jämlikt och värdigt liv, måste det på våra breddgrader, där det trots allt finns en viss konsensus om mänskliga rättigheter, vara viktigare att finna gemensamma nämnare och handlingsprogram för att förändra denna vår tids kanske största förbannelse.

Jag var en av dem som krävde Päivi Räsänens avgång då hon jämförde ”slaktandet av foster” med nazistisk politik. Som humanist och socialliberal har jag blivit uppfostrad till att utan vidare alltid försvara ”kvinnans rätt till sin egen kropp.”

Men tyvärr har det uttrycket blivit något av ett mantra, som inte längre, i ett samhälle där man borde se till humanistisk helhet, och inte definiera allt efter ismer. Ett mantra som inte uttrycker hela sanningen.

Vi var säkert många som föll i mediernas fälla då nyhetstorkan lockade dem att rycka lös vissa grodor och, visserligen, vissa rätt så extrema yttranden ur Päivi Räsänens tal, som när det har granskats närmare, visat sig innehålla även en hel del tänkvärda saker. Till och med för någon som kallar sig liberal.

Det är ett faktum att majoriteten av läkarna inte gärna vill göra aborter, och det är även likaså ett faktum att Finland och Sverige är de enda länderna i EU som inte har en lagstiftning som tillåter vårdpersonal att med hänvisning till sin etiska övertygelse vägra delta i utförandet av aborter. I dagens Finland kan man med sociala skäl få abort när fostret är ganska långt utvecklat, och då är fostret inte längre endast en fråga om att kvinnan, – eller hennes man också, för den delen, – ska få bestämma över sin egen kropp.

Päivi Räsänen talade om det andliga illamåendet i vårt samhälle och menade att i stället för att regelmässigt abortera foster som kanske kan utvecklas till utvecklingsstörda, borde vi i stället stöda och hjälpa svaga och handikappade, och rikta våra ekonomiska resurser hellre till en bättre åldringsvård.

Det var nog uttalandena om de homosexuella som gjorde mig själv mest upprörd i talet, som alltså även innehöll många tänkvärda ord. Päivi Räsänens ordval om de homosexuella var problematiskt. Hon menade, att kyrkan inte i tillräcklig grad visar på att Gud älskar de homosexuella så mycket, att Han vill att även de ska få vara en del av församlingens och kyrkans gemenskap. Men några rättigheter till en egen kärlek vill hon inte ge dem.

Ryska ortodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill, diktatorn Putins andlige vapendragare, har nyss sagt att det är farligt tecken på världens förestående undergång att många länder tillåter samkönade äktenskap. Det är naturligtvis ur en liberal kristens synvinkel ett absurt och brutalt uttalande som tyder på en fundamentalistisk och rigid bibeltolkning.

Päivi Räsänen och vissa av de mer moderata konservativa kristnas inställning till homosexualitet kan inte jämföras med Kirills, men det som de glömmer är att man inte kan fordra, att de homosexuella ska ge upp sina förväntningar på vigslar, oberoende om de är civila eller kyrkliga, bara därför att doktor Räsänen har bestämt sig för att homosexualitet är okay så länge man inte utövar den.

Det förefaller mig som om majoriteten av kristna i västländerna accepterar och ser det inte som något som en modern bibeltolkning skulle ha svårigheter med att homosexuella par kan leva tillsammans, arbeta i kyrkan, och få registrera sina parförhållanden. Det talas mycket om konservatismen inom kyrkorna i USA, men journalisterna i Skandinavien vet inte riktigt vad de skriver och talar om. Många stora kyrkor i USA är ganska liberala när det gäller både frågan om kvinnliga präster och homosexualitet. Det skulle vara bara att googla så finner man den, ifall man inte är insatt i frågan.

Organisationen The Christian Left citerade häromdagen på Facebook en stor undersökning som visar att den kristna högern tappar terräng och att det till och med kan vara en tidsfråga innan den kristna vänstern tar över i våra västliga demokratier.

Jim Wallis organisation Sojourners är stor och mäktig, med bland annat kopplingar direkt till president Obama, och de förespråkar kvinnliga präster, en mycket mer social och ekologisk kristendom, samt att samkönade par ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Framför allt har denna organisation en agenda där social rättvisa, solidaritet med fattiga länder och en omsorg om medmänniskan enligt ett urkristet mönster står i centrum.

Konservativa debattörer i Skandinavien kommer ofta med det problematiska påståendet att de flesta kyrkor i hela världen står för en ”klassisk kristendom” där homosexuella, kvinnor, liberala bibeluttolkare och så vidare inte har rum. Faktum är att till exempel 75 procent av Lutherska världsförbundets medlemskyrkor, hela den världsvida Anglikanska kyrkan som omfattar omkring 100 miljoner medlemmar, samt ett flertal andra protestantiska, stora kyrkor i Amerika har kvinnliga präster. Många har till och med kvinnliga biskopar. Metodistkyrkan är ett bra exempel på det. Då är påståendet att kvinnliga präster är endast något som mest förekommer i Norden inte enbart lögnaktigt utan dessutom vilseledande.

Ändå får vi också ge oss möjligheten att lyssna till röster som Päivi Räsänens. Hur många av oss har riktigt tänkt på vad det innebär att man med nuvarande politisk-medicinsk linjedragning till sist inte har rätt att födas om man har ett handikapp, eller om aktiv eutanasi ersätter en kärleksfull vård av döende – något som jag tycker borde vara en prioritet både för den humanistiske ateisten och den humane kristne.

Då man sammanfattar alla hot mot människans grundläggande rättighet till liv, och hennes rättighet till ett liv i frihet, så finns det från flera håll ett hot om kollektiv våldtäkt – i uttryckets både symboliska och konkreta betydelse.

 

 

 

 

 

Inkast i Vasabladet i juni 2013

 

 

Inga kommentarer