Arkiv över augusti, 2017

Egoismens sommarstämning

Skrivet 28.08.2017 


Även en kylig, ruskig och halvdan sommar är fullbelamrad med kulturella evenemang, billiga utlandsresor och musikfestivaler. Det är som det ska vara, och allt det där har säkert varit en tröst för alla semesgterfirare som har haft anledning gnata över det dålikga sommarväder som de flesta av oss skandinaver har fått dras med i nådens år 2017. Skönheten i det finländska landskapet har ändå inte försvunnit någonstans. Inte ens de gråaste skyar och kyligaste vindar lyckas med konststycket att utplåna Finlands fantastiska sommarlandskap.

Men för alla dem som lider av olika handikapp och sjukdomar, framför allt de som är av psykisk och mental art, är sommaren, – som en intervjuad uttryckte det i ett av svenska YLE:s nyhetsinslag om frågan, där även undertecknad medverkade på ett litet hörn, – ett slags helvete på grund av att vården under semestermånaderna är nerskuren till ett minimum. Jourtelefonerna blir nerringda medan psykteam och psykiatriska skötare och avdelningar är ”nedgraderade” till ett minimum av hjälp och stöd. Att det är så här beror inte endast på att människorna måste få ta ut sina semestrar.

De kraftiga nedskärningarna i mentalvården, och för all del även i annan kommunalt och statligt finansierade vård,- som vi upplevt det senaste decenniet, börjar bli en ständig huvudvärk för mentalvården. Varifrån ska de som leder och planerar mental- och krisvården ta pengar för att anställa sommarvikarier och hålla avdelningar och kristeam i gång, när pengarna och resurserna tryter, samtidigt som det blir allt svårare att finna vikarier?

Sommaren borde inte behöva vara den värsta årstiden för människor som lider av depression, akuta livskriser, missbruk eller svårare psykiska sjukdomar.

Bakom den här utvecklingen ligger naturligtvis det faktum att vi har levt över våra tillgångar och att vi har förlitat oss för mycket på våra guldgruvor så som skogarna och Nokia. Men nu har det kantrat över åt andra hållet så att socialhökarna och de som ignorerar hotet mot vår fysiska miljö fått oss att glida allt längre mot en republikansk, amerikansk lågskattemodell, där man på ett närmast oförskämt sätt belönar människor som får igång företag, samtidigt som arbetarens lön blir bara mindre, och därmed de mindre bemedlades möjligheter att leva ett anständigt liv blir sämre. Det är endast väljarna som kan vrida klockan åt ett mera rödgrönt håll. Ingen annan kan göra det.

Varifrån kom egoismens samhälle? Svaret är väl att det alltid funnits där, att det har återupplivats, och att de dunkla, mörka krafter som finns i form av främlingshat och rofferi, och som har många anhängare i den västliga världen, arbetar både i det tysta och helt öppet, framför våra ögon.

Detta syns också som mörka moln och dunkla skyar på sommaren trots att de biologiska orsakerna kanske främst har att göra med klimatförändringen.

 

 

Kolumn i Vasabladet, augusti 2017

Inga kommentarer


En finsk Sarah Palin

Skrivet 27.08.2017 

Huhtasaari, Laura ps

Dumhet, dold rasism, okunnighet, nationell egoism, förakt för mänskliga rättigheter och för hotet mot planetens miljö, i kombination med misstro mot etablerade politiska institutioner har grogrund i alla västerländska demokratier. Enligt Ilta-Sanomat ska också Sannfinländarnas kandidat Laura Huhtasaari ha en för politiker framgångsrik egenskap: hon avgudar partiets kriminellt belastade ordförande Jussi Halla-aho. Halla-aho, som lär ha sagt att ”det inte är en biologilärare vi ska välja, utan Republikens president.”

Detta med hänvisning till det faktum att Huhtasaari, i motsats till doktor Halla-aho själv, – föraktar utvecklingsläran och tror att det är endast i bibeln vi ska läsa om hur världen kommit till och är beskaffad.

På samma sätt försökte det republikanska partiet göra en folkförförerska rumsren i en smart presidentkandidats, John McCains, kampanj. Detta GOP:s historiska misstag resulterade i blod, svett, möda och tårar, och i en neslig förlust mot USA:s första afroamerikanska politiker.

Huhtasaari kommer in som en attackerande terrier från höger för att försöka visa att Sauli Niinistö i själva verket endast är en tandlös tiger som represnterar det moderna marknadsliberala, utslätade etablissemanget. Hon har en liten poäng i det där, särskilt som Niinistös ideologi och samhällssyn är ganska svårtolkade. I själva verket är Niinistö ganska mycket en försiktig ”funderare” i Koivistos stil.

De nymornade, men ärliga anhängarna av en postmodern humanistisk socialdemokrati som utgör SDP:s helt kvinnliga presidentkandidatsgarnityr, med den snabbtänkta och målmedvetna Marit Feldt-Ranta i spetsen, kommer att försöka bevisa att Niinistö är en välvillig stofil, som inte hänger med i en modern välfärdsstat och är främmande för dess kärna.

Inte alls en dum idé, för resten. Pekka Haavisto kommer också att få många röster. Det gröna tänkandet har stark grogrund bland medvetna finländare och det gröna förbundet kan bli ett av de största partierna i riksdagen efter nästa riksdagsval. En ny Haavisto-effekt är inte omöjlig.

Ändå kan man nog räkna med att Sauli Niinistö, som ingalunda, trots sina ibland kufiska drag, har en förmåga att samla Finlands folk kring en slags tolerant och hyfsad version av traditionella värden. Men Niinistös största ess i rockärmen är nog det faktum att folk i allmänhet knappast litar på att någon annan kan ”hantera ryssen”.

Allra minst de hala före detta ordförandena för centern, Matti Vanhanen och – den eviga undfallenhetsmannen Paavo Väyrynen, som har en förmåga att snubbla på sitt mångåriga kunnande och för all del också stora erfarenhet.

Om Finland vore mer svenskt än finskt och inte tvärtom så skulle inte Nicke Torvalds vara chanslös. Han är något så ovanligt som en både pragmatisk och ideologiskt stark kandidat. Men en Elisabeth Rehns karisma har han svårt att nu upp till.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, augusti 2017

 

Inga kommentarer


En storman i detalj

Skrivet 24.08.2017 

 

Säg namnet Michaeli Olofsson och du får inte många svar. Men säg namnet Mikael (eller Michael) Agricola så vet alla vem det är. Men, som psykolog Sture Enberg, född i samma socken som Agricola, nämligen i Pernå, påpekar i sin omfattande biografi över Agricola, så har de flesta hört talas om Agricola och vet att han är det finska skriftspråkets fader och översättare av Nya Testamenetet till finska, men det är få som vet vem egentligen han var.

De frågor som Sture Enberg som lekman men med ett flertal forskares verk i bakgrunden, vill svara på i sin bok Mikael Agricola – Pernåpojken som blev reformator, är vem Agricola egentligen var som person, vad han egentligen gjorde som gav honom ett så stort namn i vår historieskrivning, och varför han, – mot bakgrunden av sin tid och epok, – utvecklade de tankar och den linje för Finlands kyrka som han gjorde.

Enbergs framställning är av bästa populärvetenskapliga märke. Han har gått grundligt till väga, vilket man bör göra då man själv inte är expert på sitt ämne, och han har haft förmågan att ringa in den mångfacetterade kulturella och dramatiska tid som Agricola levde under. Det var en grym, kall och fattig tid, vilkens politiska och religiösa mångtydighet och komplexitet ofta glöms bort.

Det ska inflikas att det finns svagheter i boken också. Enberg upprepar vissa av sina teser och vissa händelser alltför många gånger, och det finns ett stort inslag av tryckfel och slarvigt korrekturläsande, alldeles särskilt i slutet av boken. Som ett litet exempel kan nämnas att det i texten står ”lincua franca” vilket naturligtvis ska vara ”lingua franca”.Men den fascinerade läsaren förlåter dessa brister då hen fördjupar sig i Sture Enbergs bok som borrar djupt inte enbart i bondesonen Michael Olofssons barndom, uppväxt, tragiska inslag i hans liv, fadern som blev mördare, den språkliga bakgrunden, Pernå kyrka och hela tidsepoken, utan också i Agricolas rätt så komplexa teologi och filosofi, hans förmåga till diplomati och vilka han tog intryck av.

Till exempel så påvisar Enberg att övergången från katolicism till lutherdom, som visserligen gick förvånansvärt fredligt och fridsamt till i Norden, inte alls var så svartvit och radikal i början som vi kanske tror. Agricola, som mer var en lärjunge till Melanchton än till Luther, behöll bland annat i sin biskopsgärning en hel del påvliga ritualer och många inslag av katolska seder och bruk, trots att han kan ses som den som vid sidan av till exempel Paul Juusten genomförde reformationen i den östra rikshalvan.En beundrare av den store Erasmus av Rotterdam, så var åtminstone enligt Enbergs tolkning Agricola också en förnyare och humanist, låt vara i den tidens kontext, som ju givetvis inte kan jämföras med den vi har i dag.

Pernå kyrka får också en stor plats i Enbergs framställning och vi får se vackra bilder i boken från denna ganska lilla, medeltida och vackra helgedom. Något ”äkta” porträtt finns inte av Agricola själv, alla försök till avbildning har byggt på fantasin. De som spekulerar i att Agricola egentligen kunde ha varit finskspråkig kan nog tänka om efter Enbergs övertygande argumentering. Han var vad man i dag skulle ha kallat en tvåspråkig finlandssvensk.

 

 

Mikael Agricola

Pernåpojken som blev reformator

Biografi

Sture Enberg

Redaktör Barbara Huldén

Litorale, 2017

 

 

Recension i Vasabladet, juli 2017

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inga kommentarer