Arkiv över december, 2017

Ett gammalt land

Skrivet 16.12.2017 

Wikipedia

”Finland” är mycket, mycket äldre än 100 år. Det finns ju många teorier om när och varifrån finsk-ugriska stammar började vandra in i det som nu är Finland. Förfäderna till finlandssvenskarna vet vi ju lite mera om. De flesta kom in från Sverige. En del av dem hade tyska och vallonska rötter. Somliga var judar, andra hade en del av sin kultur och sina förfäder från Ryssland, Baltikum och Polen. Det finns många ättlingar till sådana kvar i det vi kallar Svenskfinland. Men frågan är nog ändå om inte samerna förbigås alltför mycket med tystnad.

Vi skulle inte ens ha haft namnet Suomi om det inte kommit från samerna. Det är bara att läsa Kalevala så inser man att det som nu är Finland var mycket mera mångkulturellt när det gällde stammar, dialekter och invandring än vad det är i dag. Man undrar varifrån en ”finsk vit nationalism” som till exempel Sampo Terhos kommer, då man absolut inte kan bevisa att det för många århundraden eller årtusen sedan ens fanns någon som helst enhetlig ”finsk” befolkning eller ens ett enhetligt finskt språk.

Men när vi sjunger Vårt land i officiella sammanhang så sjunger vi plikttroget tre verser, först en på finska, sedan en på svenska, och sedan än – eller flera – på finska. Musiken är skriven av en tysk och orden är skrivna på svenska av Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg. Då president Niinistö anländer till ett tillfälle ackompanjeras han av Björneborgarnas marsch, komponerad av ”finlandssvensken” Johan ”Janne” eller Jean Sibelius. Ändå tror Sampo Terho och hans många kompisar att det finns något enhetligt, historiskt vitt finskt som nu borde dominera vår politik, vårt samhälle och vår kultur. Det är kusligt.

I ett framtidsperspektiv kunde Finland i stället rikta sina blickar på gränslöst samarbete och ett med det övriga Norden gemensamt värnande av miljön och säkerheten i området. Mer och mer av finsk nationalism, baserad på ett önsketänkande om en renrasig och enspråkig nation, har ingen framtid och är inte till nytta varken för det egna landet eller för omvärlden.

För majoriteten av Finlands folk gäller det att definitivt ta ställning till ifall Finland också i fortsättningen, i likhet med andra länder som liknar oss etniskt avseende, till exempel Belgien och Kanada, ska vara ett land som har flera officiella språk, och i Finlands fall främst finska och svenska. I mitt ideal-Finland skulle det finnas fyra officiella språk: finska, svenska, samiska och engelska. Det förefaller mig märkligt att det språk som troligen talades från början i det område vi efter istiden kallar Finland, nämligen samiskan, inte är ett officiellt språk hos oss, hur litet det än är.

Man brukar skoja om att det i framtiden är kinesiska som alla bör kunna, men det tror jag inte på. Tänk bara på Indien, ett av världens folkrikaste och mest produktiva land, som kommer att spela en stor roll i framtiden. Engelskan är 1900- och 2000-talens lingua franca.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, december 2017

 

Inga kommentarer


En ny regression

Skrivet 11.12.2017 

Inser vi hur mångfalden i våra samhällen har gått in i en ny regression? Vi har under vår livstid varit vana vid att vi nog haft stora ideologiska och sociala klyftor, men vårt samhälle har ändå kännetecknats av en ganska bred enighet i värdegrunder och livsuppfattningar under 1900-talet, ända fram till ungefär nu.

Varför regression? Jag tillåter mig uttrycket på grund av att vi uppför oss som man gjorde på medeltiden. Häxor brändes på bål, man trodde på alla möjliga konspirationsteorier, bildade fanatiska och hemliga sällskap, och maktkampen inom och mellan staterna var på sandlådenivå. Så börjar det vara nu till exempel mellan många afrikanska länder och mellan USA och den så kallade muslimska världen. Det här är ju då på ett sätt en kulturell kullerbytta eftersom USA i själva verket är allierade med ett flertal arabländer.

Finland som snart fyller 100 år, med mera nationalism och fokus på alla våra krig än till exempel jag skulle önska, har hittills på ett sätt kommit lätt undan. Vi har egentligen inga högljudda abortmotståndare eller människor som önskar att landet ska styras efter ”libertariska” eller rasistiska principer, men samtidigt finns det djupa klyftor bland politiker, beslutsfattare och medborgare, när det gäller hur vi ska fördela och rädda välfärden, inte minst hälsovården.

Me too-kampanjen är ett exempel på hur vissa kontroversiella frågor ganska mycket sopas under mattan hos oss medan debatten om sexuella övergrepp som utövas i huvudsak av män mot kvinnor är hittills varit lågmäld samtidigt som Finland har många svåra övergrepp framför allt inom familjerna.

Mobbning och ofredande på arbetsplatserna uppmärksammas inte tillräckligt. Ändå marknadsför vi oss som ett rent, lyckligt och homogent land. Jag frågar mig vad den stora tystnaden efter terrorattacken i Åbo beror på och varför ingen bryter den? Och varför tillåter ledande och tongivande politiker den tilltagande urskillningslösa rasismen och okunnigheten om flyktingar och internationella konventioner?

Att fira Finlands hundra år genom att paradera vårt problematiska deltagande i andra världskriget från 1941 samtidigt som Nordiska motståndsrörelsen mobiliserar sig förefaller mig oklokt. Jag har inget emot till exempel en ny, modern filmatisering av klassikern Okänd soldat, som ju faktiskt egentligen är en pacifistisk manifestation, men det finns så mycket annat i vår moderna historia som är värd uppmärksamhet och stolthet än krigandet. Att vi alla är djupt tacksamma över att vi fått behålla vår självständighet och dessutom orientera oss mot väst är väl ändå en självklarhet. De som var tvungna att ge sina liv för att det skulle bli möjlighet finns alltid i våra hjärtan. Men vi behöver mera motpoler och vi borde fokusera på en human, mänsklig framtid. Då borde vi särskilt minnas allt vi fått till stånd i fredstid och att det också finns rum för många nya visioner.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, december 2017

Inga kommentarer