Arkiv över juni, 2015

Den politiska kulturen

Skrivet 26.06.2015 
Beach man

Beach man

 

Det talas ofta om ”den politiska kulturen.” Vad som egentligen menas med det begreppet har förblivit dunkelt. Ungefär som något som pågår bakom en rökridå eller bakom kulisserna.

Den politiska kulturen ska väl främst handla om samförstånd och samarbete trots olikheter i åsikter och värderingar? Begreppet ska innefatta ett slags ramlag för demokratin.

Men samtidigt finns det ju så många olika slags politiska kulturer. Därför har väl uttrycket mer och mer blivit ett slags referensram för en definition snarare av olikheter och skav än för ett visst mått av spelregler.

Dagens politiska kultur skiljer sig i mycket från den politiska kultur vi hade under Kekkonens tid.

Den politiska kulturen för 2000-talet var väl menad att kännetecknas av större effektivitet i ekonomin samtidigt som den strävade efter mera konsensus kring frågor om jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Inget parti ville ännu för några år sedan framstå som de fattigas eller minoriteternas ovän – naturligtvis i det senare avseendet med undantag av Sannfinländarna, Finlands ”Front national”, vårt lands populistiska skuggboxare.

Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, Nationella fronten, vad allt de heter, i olika länder, kan ha rätt i några få frågor och kanske framför allt ha rätt i att ställa vissa frågor. Men i det stora hela är de ingenting annat än brutala, omänskliga lösningars partier och grupperingar – ofta oförmögna att se humana nyanser och mångtydighet i tillvaron och dess mångfald. Deras värdegrund är grumlig, och den står inte på en fast humanistisk bas.

Och nu har populisterna – efter att ha förlorat röster i valet, men förblivit ett av de största partierna, – tagits till heders trots uppenbara strävanden att sätta en ny, för många av oss, främmande agenda när det gäller till exempel utvecklingsstöd och flyktingpolitik, för att inte tala om landets officiella tvåspråkighet.

Alla springer efter Timo Soini medan han själv rantar runt världen som utrikesminister, med sina egna idéer om Europa och världen dolda under huvan.

Det vi skulle behöva är, som jag ser det, en ny mänsklig kultur inom den politiska kulturen. En kultur som ser allt utifrån alla människors och gruppers lika värde, inte utifrån vem som är mera eller mindre nyttig i samhället. Juha Sipilä och hans gäng kommer kanske så småningom att inse att det var ett stort misstag att tänka att även populister som vänder kappan efter vinden ska kunna ges en slags automatisk regeringsställning.

Samtidigt har Sipilä och Stubb med sina partier bakom sig drivit fram en brutalborgerlig linje som utpressar arbetarklassen och ser välfärden som ett resultat av välvillighet från de framgångsrikas sida. Det är så beklämmande som det bara kan vara.

Den politiska kulturen har vänt in och ut på sig själv.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, juni 2015

Inga kommentarer


I TV och i verkligheten

Skrivet 22.06.2015 
Familjen Flinta

Familjen Flinta

Nästan allt var kul att titta på i TV:s finländska barndom, då man med lite god tur kunde ta in en mer eller mindre ”snöig” svartvit bild från Vennäs och så småningom även titta på finsk tv.

Seija Topanen, Heikki Kahila och Fred Flinta var för en liten fnatt de första bekantskaperna med yttervärlden utanför sträckan Gamlakarleby-Vasa.

Mycket har jag sett sedan dess, inte minst på grund av de kraftiga begränsningarna i min rörelseförmåga. TV blev innan Internet kom, fönstret ut mot stora världen. Men det finns några blixtrande TV-ögonblick som stannat i minnet på ett alldeles speciellt och ibland chockartat sätt.

Mest minns jag Lennart Hyland och ”guben i låddan” samt de spännande frågetävlingarna med Esko Kivikoski som även i dagens enorma univerum av kunskap hos många av oss framstår som något av ett den mänskliga hjärnans mysterium i mänsklig gestalt.

Man lärde sig ju också filmhistorien och blev bekant med de flesta filmklassiker genom TV. Kanske detta till och med kan sägas vara TV:s största kulturinsats?

Sedan är det en annan sak att man som ung tonåring började gå och titta på dem på bio. En av de oförglömliga upplevelserna var Paraplyerna i Cherbourg som med sina mjuka och enträgna palettfärger, Catheriné Deneauves skira ljuvhet och Michel Legrands sublima och sorgsna musik totalt fängslade mig som ung tonåring på en liten biograf i arbetarkvarteren i Tammerfors.

Desto mera existentiellt viktigt och överväldigande var det att tillsammans med pappa kyrkoherden se den av ateisten och homosexuella kommunisten Pier Paolo Pasolini regisserade Matteusevangeliet på det lyxiga Kino Palatsi.

Men i dag är TV så mycket vardagligare, trots att vi TV-tittare, i motsats till förr, översköljs av grymma krigshandlingar och naturkatastrofer nästan varje dag.

Häromkvällen råkade jag titta på Polis-TV. Jag vet inte om jag befann mig i ett särskilt känsligt sinnestillstånd, men jag upplevde att det jag såg kanske var det som gripit mig mest under alla TV-år.

Två konstaplar blev kallade till en liten lägenhet i ett våningshus i en förort. De fann en man ligga på golvet. På bordet ovanför mannen fanns en liten tallrik med gröt och bredvid tallriken hade pappan placerat en nallebjörn för sin lille son. Men döden hade hunnit komma innan den ungefär sjuåriga sonen hade kommit hem från skolan.Efter en stund fick vi se den linluggige pojken ute på gården prata med de vänliga poliserna tills socialarbetarna skulle berätta för honom vad som hänt. Mamman hade dött redan tidigare och nu var den lille pojken föräldralös. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna.

Även om vi fick veta att pojken senare hade fått ett bra fosterhem framstod det här programmet som just det som det var: en påminnelse om hur skört och oförutsägbart samhället och allting annat är. Oberoende av hur ekonomin och ”välfärden” ser ut .

 

 

Kolumn i Vasabladet i juni 2015

Inga kommentarer