Arkiv över januari, 2012

En ny era med Pekka

Skrivet 29.01.2012 

Många har under de senaste åren tagit avstånd från den allt starkare främlinsgfientlig

Pekka

En man med en vision

heten, mobbningen, och rasismen i Finland.

Nu skulle det finnas en möjlighet att manifestera detta genom att rösta rätt i presidentvalet. Men vågar man? Eller fegar många ut?

De flesta av oss som understöder och röstar på Pekka Haavisto, oberoende av om vi är gamla eller nyfrälsta Haavistofans, kommer från väldigt olika social och livsåskådningsmässig bakgrund. För mig är det en ytterligt positiv sak. Haavistos kampanj började ju också som en folkrörelse snarare än som ett partipolitiskt ställningstagande.

Många väljare är ännu osäkra, så dagens galluper visar inte nödvändigtvis på sanningen när det gäller Pekka Haavistos understöd.

Men oberoende av om Pekka blir vald eller inte, så är det en ny era som vi kan se bakom horisonten. Man kan enbart beklaga att det är många som i dag inte ser och inser att visionen om en fredligare, sakligare och bättre värld faktiskt kan börja med att en verklig humanist skulle bli vald till president i ett litet land.

Varför skulle jag rösta på högerns och de rikas kandidat? Varför röstar så många på någon, som representerar storkapitalet, den hårda kärnans politik i EU, och på någon som helt uppenbart saknar väl formulerade linjedragningar och åsikter, utan försöker vara alla till lags. Även jag var för en tid förblindad av denna märkliga politiska nonsensföreteelse, tom på innehåll, ointressant och stum. Niinistös kampanj har visat sig vara tuggummi för alla som inte är beredda att se hur världen kunde förändras.

Att så många nu ställer sig bakom en sådan man som Pekka Haavisto visar, oberoende av valutgången, att det finns både en vilja och vision, inte minst bland många yngre människor, att ta frågorna om fattigdomen, utslagningen, planetens framtid och freden på allvar.

Den förebild som jag mest kommer att tänka på är Robert F. Kennedy, min ungdoms politiska idol.

Pekka Haavisto kommer närmast honom av alla politiker jag sett uppträda i det efterkrigstida Finland.

Det är inte för sent att inse det, man måste bara våga.

 

5 kommentarer


Människans allra bästa vän

Skrivet 26.01.2012 

 

Människans allra bästa vän

Kaj och Freddi

 

Det sägs ju att hunden är människans bästa vän, men jag skulle vilja bättra på det gamla talesättet något, och säga att hunden är människans allra bästa vän. Alla har vi någon, eller till och med fler, bland våra medmänniskor, som vi gärna kallar ”min bästa vän.” Det kan vara ett syskon, en själsfrände, eller förstås partnern i äktenskapet eller i annat, liknande, förhållande.
Alla behöver en bästa vän. Men när det kommer till kritan så har jag upplevt, att under livets mest intensiva, svåra och skiftande år, har hunden, min egen hund, varit min allra bästa vän.
En hund, om den är god och trogen, vilket de flesta hundar väl är, ställer nämligen inga krav på sin kärlek. Den älskar oförbehållsamt, utan andra förväntningar än att den ska ha mat, tak över huvudet, sällskap – och kärlek tillbaka.
Om man älskar en hund, så får man garanterat respons av den på samma sätt.
När människan domesticerade vargen, eller om det nu var tvärtom, – eftersom det sägs att det egentligen var vargen som manipulerade människan att ta hand om den och socialisera den, – så tillfördes vår kultur ett tillägg, en dimension, av en speciell kommunikation och ett speciellt samspel, på många plan, som har haft en stor betydelse för många människor under århundradenas lopp.
Vår hund fick, med hjälp av vår veterinär, flytta hem till de sälla jaktmarkerna, till hundarnas himmel, mellan jul och nyår, djupt älskad och saknad, men nedbruten av blindhet och sjukdomar, tapper och älskande in i det sista. Vi är helt förstörda av sorg och saknad. Jag hade inte anat att förlusten av en hund, hur kär och hur nära den än varit, skulle kunna kännas så mycket liknande en sorg över förlusten av en nära anhörig människa.
Jag hade inte väntat att mig att människor skulle förstå vår sorg, utom kanske de mest fanatiska och ivriga hundägare som själva varit i samma situation. Och jag har till min sorg märkt att jag inte tillåts sörja och visa min sorg som jag hade om det varit fråga om en människa. Många uttrycker sympati, men man kan läsa mellan raderna att det förväntas att man ska ta det hela om inte med en klackspark så i varje fall utan den sorgtid och den process som följer med en människas bortgång.
Men Freddi, ”Kaihelin Utopia”, 13 år, var min närmaste förtrogna, min kompis i vått och torrt, mina vänners trogna vän, min frus lilla pojke, som hjälpte henne att finna sig tillrätta i sitt nya hemland. Freddi och jag var alltid tillsammans och hans kärlek var både omistlig och oersättlig. Han hjälpte mig oerhört med min ångest och mina svårigheter att röra mig utomhus och bland människor.
Men ändå har jag, till min glädje, förvånats över, och blivit överraskad av den stora empati och det deltagande som vårdare, riktigt nära vänner, och speciellt kanske vännerna och bekanta på de sociala medierna, främst Facebook, har visat mig och min fru. Det verkar vara lättare att uttrycka känslor när det gäller en hund. Min Facebooksida svallade över av deltaganden, underbara vackra verser och texter, kramar och uppmuntrande ord – det fanns över 90 inlägg efter min uppdatering och mina foton av den älskade kromfohrländern. Det har burit, långt. Aldrig har jag fått så hårda tryckare till kramar som jag fått av mina närmaste vårdare och hjälpare. De har förstått vad Freddi har betytt, och vad förlusten av honom för med sig.
När jag skriver att hunden är mer än människans bästa vän, hennes allra bästa vän, avser jag ingenting som ska utmana mina närmaste kärleksrelationer, eller mitt förhållande till Gud, och sådant. Men jag tror att även lilla Freddi blev salig på sitt vis, och att han hade någonting mer än bara ett djurs insikter, han hade en personlighet, som jag inte tror att bara försvann med kremeringen, en personlig ande eller själ om man så vill, så som hundar kanske kan ha. Jag tror att han nu har det bra i en annan sfär av vår outgrundliga, existentiella och metafysiska värld, den synliga och den osynliga, den konkreta och den som man inte kan ta på med händerna, men som man kan ana, en kärlekens sfär, en sfär som vi alla skulle må mycket bra av att komma närmare, i akt och mening att vara mer förlåtande och förståelsefulla gentemot varandra i denna mänskliga värld, så sårbar, grym och utmanande, som den är.

 

Publicerat som Inkast i Vasabladet i januari 2012

2 kommentarer