Arkiv över april, 2017

Hitlerkortet på bordet

Skrivet 25.04.2017 

Under påskhelgen passade jag på att uppdatera mitt tittande på dokumentärer om Adolf Hitler och andra världskriget. Jag har sett de flesta som man kan få tag på. Om man bortser från de få obehagliga dokumentärer som glorifierar eller förklarar Hitler som missförstådd eller som hävdar att historieskrivningen ”är skriven på segrarnas villkor” så är ju de här filmerna ganska sig lika. Somliga är betydligt mera amerikanskt vinklade, andra mer brittiskt/europeiskt. De franska Hitler-dokumentärerna är ganska lika de brittiska men med en kanske lite starkare emfas.

I floran av Hitleriana kan man sätta en hel del på spekulationers och olika tolkningars konto. Men de flesta av filmerna om Hitler och kriget är mycket seriösa – särskilt om det är till exempel BBC, History Channel eller något annat större bolag som står bakom. De många historiskt sakkunniga böcker som skrivits om Hitler finns naturligtvis i bakgrunden. Den sovjetiska sidans syn är svårare att få tag på för någon som inte behärskar ryska.

Det kusliga med allt det här är att nu då vi befinner oss i ett världsläge som åtminstone för mig förefaller kanske ännu farligare än det kalla krigets kriser är likheten med 1930-talets nästan ofattbara flathet och undfallenhet stor när det gällde Hitlers och Mussolinis upprustningar. Inte fanns det heller någon verklig insikt i att en uppgörelse mellan nazismen och bolsjevismen borde ha varit förutsägbar.

Hur kan jag påstå att dagens världspolitik med Trump, Putin, Kim Jung-un, al-Assad ISIS och Erdogan kunde vara ännu farligare än till exempel Kubakrisen? Kubakrisen var nästan ofattbart farlig, men den var på sätt och vis en isolerad incident i tid och rum. Idag lever vi i ett vakuum av krigshot där det finns potentiella hot om nukleär destruktion i olika delar av världen.

USA har aldrig tidigare haft en så politiskt okunnig, psykiskt instabil och oförutsägbar ledare som Donald Trump. Aldrig i modern tid har heller en nytillträdd president i världens mäktigaste land haft ett statsöverhuvud och en överbefälhavare som redan alldeles i början av sin mandatperiod haft en så låg popularitet bland sin egen befolkning som Trump. Enligt flera av de mest seriösa opinionsmätarna i USA ligger presidentens så kallade approval rate i genomsnitt på cirka 40 procent medan mer än 51 procent saknar förtroende för honom.

Det mest kusliga är att världen inte inser att trots det komplexa i dagens situation, något så snart som möjligt borde göras för att neutralisera och motarbeta de två farligaste männen, Putin och Trump. Tyskland och Storbritannien verkar stå maktlösa inför 2000-talets hittills största moraliska, politiska, kulturella och sociala fara. Den globala uppvärmningens faror, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, en fullständig dominans med hjälp av pengar och rikedomar hos de styrande, och en samvetets brist på kultur och sans råder i hela världen.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, april 2017

 

 

Inga kommentarer


En nygammal era

Skrivet 23.04.2017 

 

 

 

När jag skriver det här, på Påskannandagen, står påskveckan framför. Det är inte ofta man kommer att tänka på att påsken, kristenhetens största och viktigaste högtid, mycket viktigare än julen, följs av en rad uppföljningar som börjar med påskveckan. Det är nu som de kristna uppmanas se över sin tro, som vi nyss blivit påminda om.

Min lilla familj befinner sig i babylonisk fångenskap, utföst från vår radhuslägenhet, på grund av en badrums- och rörrenovering, vilkens planering har varit absurd, komplicerad och upprörande. Här i en annan lägenhet i radhuset, som vi får hyra av en vänlig granne, väntar vi ivrigt på att få komma hem till den egna miljön, med de bekanta möblerna, ljuden och dofterna.

Varje påsknatt brukar jag sitta och gäspa framför TV:n medan jag följer med den estetiska, djupt berörande ortodoxa midnattsmässan. Så inte i år. Jag mindes plötsligt sent på lördagskvällen att det säkert inte är omöjligt att finna ”Il Vangelo Secondo Matteo” av Pierpaolo Pasolini på nätet. Mycket riktigt så fann jag den på YouTube, hela filmen. Att titta på Matteusevangeliet på påsknatten var ett infall, men jag upplevde det som något som såg ut som en tanke.

Det är märkligt med människans minne, särskilt då man lider av en personlighetsstörning. Ibland märker man att minnesbilderna är helt andra än de, åtminstone enligt påminnelser och andras påpekanden, föreföll vara. Hjärnan blir trött av ångesten och skapar förmodligen falska minnen.

Matteusevangeliet var, sedd för säkert femte eller sjätte gången, något annat än jag kom ihåg. Den var lika fin, konstnärligt subtil och skickligt regisserad som jag mindes den från förut, men ändå föreföll både det fantastiska manuset, den underbara musiken, och det minimalistiskt nästan bokstavstrogna berättandet av en ny, annorlunda karaktär. Filmen borrade sig rakt in i nutiden.

De invecklade, upprörda och ofta respektlösa teologiska debatter, som vi är vana vid, förefaller taskiga, vilsefarna och rigida i jämförelse med den, faktiskt i verklig mening fundamentalistiska berättelse som den homosexuella kommunisten och ateisten Pierpaolo Pasolini, genialiskt och djupt inspirerat målar upp i sin film.

I Pasolinis film talas ingenting om vad Jesus inte har sagt något om, utan bara om vad han faktiskt sade. Denna tolkning av evangeliet, där det inte finns rum för några spekulationer, utan där allt enbart handlade om tro, kärlek och medmänsklighet.

Vi lever nu i en nygammal era där fariseérna och de skriftlärda styr hela världen men också människors sinnen. Aldrig tidigare i mitt liv har världen tett sig så egocentrisk, koncentrerad på pengar och makt, och uppvisat en så stor likgiltighet för människors nöd som nu.

Jag undrar vad Donald Trump, som beundrar Bibeln som världens bästa bok, innerst inne tänker då han ser Jesus brinnande ögon borra sig in i tittaren och säger: Man kan inte tjäna två herrar. Man kan inte tjäna både Gud och Mammon.

 

 

Kolumn i Österbottens Tidning, april 2017

 

Inga kommentarer


Kulturfolket och tidsandan

Skrivet 11.04.2017 

Människors som Chuck Berrys död markerar slutet på en era i den västerländska kulturen. Naturligtvis är det många andra av de stora inom populärmusiken som också gått bort, framför allt på grund av hög ålder, men också av många andra orsaker, de senaste tio, femton åren. Men det är inte Michael Jacksons och Princes frånfällen som stänger dörren till den coola, glada, ibland provocerande musikkulturen från och med 1940-talet till slutet av 1960-talet, utan giganternas utträde från den mänskliga arenan. Det är ju redan länge sedan storheter som Frank Sinatra och Elvis Presley har lämnat oss.

Musikerna är fortfarande ofta djupt socialt engagerade men musikkulturen är det inte längre på samma sätt som då min generation var ung. Man kan spela för Obama och protestera mot Trump, men det är inte längre riktigt som med Bono och Dylan är mer introvert. Världspolitiken går i en rigid, populistisk och oberäknelig riktning. Även om vi i norra Europa lyckas hålla ställningarna är den nya grymma värld som öppnats i och med den muslimska jihad-terrorismen samt USA:s och Rysslands nya krigiskhet och sturskhet en värld för sig, dit varken demokratiska människors vilja eller ens musikens rytm och styrka längre når. Som det nu ser ut, förblir både människorna och populärkulturens giganter, för att inte tala om den så kallade seriösa kulturens många storheter, passiva åskådare, eller som man säger det bättre på engelska, bystanders. Även om inte i Norden.

Vad ska vi vänta oss av intelligentian, forskarna och ekonomisterna, i en situation där USA:s president Donald J Trump styrs av vita nationalister i sitt internationella handlande, spelar under täcket med Ryssland, alienerar sig från sina närmaste allierade, och fräckt och utan bevis

I Europa får vi snart dra en suck av lättnad. De yttersta högerpopulisterna är på tillbakagång och det är möjligt att både Fillon och le Pen förlorar presidentvalet i Frankrike. Det är bara så tragiskt att den konstnärliga och intellektuella oppositionen begränsas till nordiska författare och karikatyrtidskrifter. Jag menar inte att intelligentsian sviker men att den saknar medel för att verkligen göra en skillnad.

Tyvärr är det människor som Winders, le Pen, Soini och Orban, som med sin politiska verksamhet har gjort våra europeiska länder mindre benägna att skydda flyktingar och gå på djupet med asylsökandes rätt. Det är detta som minskar främlingsfientligheten – inte filantropi och humanism. I en situation där man skickar de flesta tillbaka till krigsländerna, behöver man ingen främlingsfientlighet, den har redan vunnit. Blickarna riktas mot Tyskland och EU:s politiska ledning och vad som kommer att hända där. Det är en förskräckligt svår balansgång att hålla oss alla säkra för jihadisternas terror samtidigt som vi ska våga släppa in många hjälpbehövande människor, bland vilka det också finns en hel del som vill oss illa.

 

 

Kolumn i Vasabladet, mars 2017

 

Inga kommentarer