Arkiv över februari, 2015

Auschwitz, encore

Skrivet 16.02.2015 
Auschwitz

Auschwitz

För ett litet tag sedan hade det gått exakt sjuttio år sedan Röda armén befriade Auschwitz i januari 1945. Då levde Adolf Hitler ännu och befann sig i eller på väg till bunkern under rikskansliet i Berlin.

Det sägs att de tyskar som lever nu inte känner någon personlig skuld för att miljoner judar, homosexuella, romer och politiskt obekväma människor mördades i koncentrationslägren men att man i Tyskland ändå tycker det är bra att myndigheterna och regeringen håller minnet av hemskheterna vid liv och varnar för ett upprepande av dem. Det vanligaste talet som anges är ju 6 miljoner mördade judar men vissa amerikanska forskare tror att fler än 15 miljoner judar tillintetgjordes i Europa under kriget.

Det är svårt att veta hur man som individ skulle uppleva skuldfrågan om man var ättling till de tyskar som tillät Hitler, NSDAP, SS och Wehrmacht att genomföra massmorden. Långtifrån alla tyskar var med om eller godkände det som hände. Tiotusentals tyska motståndsmän kvästes redan långt före kriget.

Jag kan uppleva en slags personlig skuld för vad de vita i det finska inbördeskriget gjorde med män, kvinnor och barn efter maj 1918 i de läger där de röda fångarna hölls. Det blir inte riktigt lätt för alla i vårt land att hantera den frågan heller när hundraårsminnet kommer emot år 2018.

En sak som är säker är i varje fall att det fortfarande finns en hel del hyckleri och skenhelighet i västmakternas och Rysslands hanterande av Förintelsen. Judar fick flyktingstatus i en del europeiska länder, bland annat i Finland, ända tills 1938 då inrikesminister Kekkonen satte stopp för det, med hänvisning till att Finland inte skulle ”få en judefråga.” Men varken Storbritannien, USA eller något annat land var särskilt intresserat av att ta emot judiska flyktingar i större kontingenter. Min egen idol Winston S. Churchill höll ett av sina underbara brandtal i parlamentet då koncentrationslägrens existens blev mera allmänt kända ca 1943, men varken hans regering eller hans allierade gjorde någonting alls för att stoppa dödstågen till Auschwitz. Järnvägsbanorna bombades aldrig. Däremot tog de allierade livet av hundratusentals civila i tyska städer. De brändes ihjäl i eldstormar. Och det var faktiskt Churchill som inledde bombardemangen under kriget mellan västmakterna och Tyskland.

Nu när judar, muslimer, romer och andra igen en gång utpekas, förföljs och utsätts för misstänksamhet och diskriminering i olika delar av Europa, till och med i Sverige, så är det på sin plats att tänka tillbaka på historien, och erinra sig hur och varför folkmordet på judar och andra började på 1930- och 40-talen.

En intressant detalj är ett den enda riktigt högt uppsatta nazistledaren som bevisligen blev dödad i ett attentant under kriget var Reinhard Heydrich, Förintelsens arkitekt. En gudomlig fingervisning, eller endast en tillfällighet?

Blir det ett Auschwitz, encore? Det beror helt och hållet på Europas folk.

 

 

 

Kolumn, Vasabladet, februari 2015

 

Inga kommentarer


Taivas ja helvetti

Skrivet 12.02.2015 

 

Himlen

Taivas

Kun minun ikäpolveni ihmiset olimme lapsia, ei ollut vielä kulunut edes kymmentä vuotta siitä kun toinen maailmasota loppui. Berliinin muuria ja varsinaista kylmää sotaa ei vielä ollutkaan. Saksa ja Japani olivat edelleen osaksi rauniona, ja Suomessakin elettiin niukkaa aikaa, jolloin meidän vanhempamme raskaalla työllä maksoivat Neuvostoliitolle sotavelkaa. Kaduilla ja teillä ajettiin 30-luvulla rakennettuilla amerikkalaisilla takseilla ja halvoilla itä-autoilla, jos ei hevoskärryillä tai sota-ajan polkupyörillä. Monet lapset olivat köyhiä ja tarvitsivat vaate-apua.

Sotalesket pyörittivät suurperheita ja vanhenivat nopeasti. Penisilliini oli hädin tuskin saatu markkinoille. Koko Suomi oli kuitenkin asutettu, ja luonto oli kaunis, kuulas ja puhtaan tuntuinen. Se oli sekä helvettiä että paratiisia.

J.K. Paasikivi oli Suomen presidentti, Stalin veti viimeisiä Kremlissä ja Valkoisessa talossa asusteli liittoutuneiden entinen ylipäällikkö Dwight D. Eisenhower. Brittiläinen imperiumi oli kaatumassa, mutta Lontoo oli kuitenkin vielä maailmaan pääkaupunki.

Meidän sukupolvemme on sen jälkeen käynyt läpi monia kylmiä ja kuumia sotia, käytiin kuussa ja takaisin, kommunismi kaatui ja uusliberalismi vangitsi läntisen ja myös suuren osan itäisen maailman. Kun olin lapsi, presidentti oli melkein diktaattori, tänään hän johtaa melkein vain ulkopolitiikkaa, armeijan ylipäällikyyttä sekä edustustehtäviä. Arvojohtajan rooli voi olla vaikuttava, muttei ole kirjoitettu millään lailla perustuslakiin.

Maapallo ja sen valtiot ovat vieläkin sekoitusta helvettiä ja paratiisia, vaikka omalla pikku tontilla emme välttämättä koe sitä niin dramaattisena. Suurvaltoja on enää vain yksi, muut ovat pelureita, ja planeetta lämpenee vauhdilla, suurine vaiukutuksineen, johtuipa se sitten ilmaston omasta sisäisestä järjestelystä tai ihmisen vaikutuksesta.

Eurooppa on täysin muuttunut minun elinaikanani eikä paluuta menneeseen millään tavalla ole. Pieni maa niin kuin Suomi voi vain yrittää pysyä mukana monikulttuurisessa ympäristössä ja hyväksyä sitä tosiasiaa etteivät valtoitten rajoilla enää ole samanlaista merkitystä kuin ennen. Ukrainassa nähdään mihin sekä kansallismielisyys ja imperialismi johtaa. Ne tuottavat vain tuskaa, verta ja hikeä. Ainoastaan rauhanomaisella yhteistyöllä, rakentavalla asenteella ja toisten kulttuurien ymmärtämisellä pystytään ylläpitämään kurjuuden ja ihanuuden välistä balanssia myös tulevaisuudessa. Fasismin haamut liikkuvat nopeasti yli rajojen. Niille ei pidä antaa enää yhtään missään mitään tilaa.

Suomi ei ole ruotsalainen, ei venäläinen eikä edes vain suomalainen ja suomenruotsalainen. Suomi on osaa uutta maailmaa, jossa jommallakummalla, rauhalla tai sodalla, on ratkaiseva merkitys tulevaisuutta ajatellen.

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, helmikuu 2015

Inga kommentarer


Medelklassens dilemma

Skrivet 11.02.2015 

 

Arbetslösa i kö

 

Barack Obama har under sin presidenttid talat om att göra livet bättre för medelklassen.

I det paketet ingår föresatsen att få fler fattiga människor så att säga upplyfta till medelklassen.

Med medelklass menar man i USA människor som individuellt tjänar ungefär 50 000 – 100 000 dollars i året, som har råd att betala för sina barns skolgång, och att ha statligt stödd sjukförsäkring..

Idén är alltså att de flesta människor skulle höra till den här samhällsgruppen och att de skulle ha ett något sånär stabilt jobb. .

Man kan vara arbetare och stolt över det även om man hör till medelklassen och inte behöver gå och marschera på gatorna med röda flaggor.

I Finland är det mest vanliga samtalsämnet bland dem som hör till den lägre medelklassen eller är fattigare nerskärningarna i vår välfärd. Det som, med rätta, upprör människor mest är att det blivit tungt och svårt att få adekvat vård i rätt tid och på rätt sätt, och att i och för sig till en del nödvändiga strukturomvandlingar oftast drabbar de som är sjukast och äldst.

Idén att de sjuka och gamla i allt högre grad ska kunna börja köpa privat vård och hemservice medan de bor i sina egna hem innehåller en bomb. Den bomben tickar allt snabbare då till och med alla riksdagspartierna saknar förmågan att få ihop en vettig och genomförbar social- och hälsovårdsreform.

De som får lida mest är de psykiskt skadade och sjuka.

40 procent av anhöriga till psykiskt sjuka insjuknar själva i depression och 50 % av anhöriga till psykiskt sjuka barn blir deprimerade. Att detta sker beror inte enbart på att de anhöriga är sjuka utan på det sätt som vården för dem skärs ner och skalas bort. Under hösten och vintern har både psykiskt sjuka och åldringar i t ex Karleby fått se sig till och med vara utan vård eller utan planering och kommunikation av sin vård på grund av den ostrukturerade strukturomvandlingen vid HVC och i stadens hemvård.

Var och en kan själv räkna ut vad räkningen kommer att bli för samhället när de sjuka blir utan vård och de anhöriga blir alltmer beroende av frivilligorganisationers stöd men inte får tillräcklig hjälp av samhället.

Många internationellt kända ekonomer har påvisat att EU:s så kallade ”austerity politics”, dvs nedskärningarnas och sparandets politik, kommer med en stor räkning i slutändan. Thomas Pickety vägrade ta emot franska statens höga utmärkelse för sin bok om detta därför att han inser att hans budskap om att EU:s politik är fel ändå inte tas på allvar.

USA har gått en annan väg än vi och fått sin ekonomi i gång och arbetslösheten har sjunkit kraftigt. Utan att spara kan man förstås inte få något till stånd, men sparandet till döds kommer att leda till en nedmontering av välfärdsstaten, en ökad klyfta mellan fattiga och rika, samt en alienering av ungdomarna, som inte får några jobb och någon framtidstro.

Medelklassens dilemma är att de som tillhör den eller skulle vilja tillhöra den inte får höra mycket till alternativ till nedskärningarna och den utökade otryggheten.

 

 Kolumn i Österbottens Tidning 2014

 

 

Inga kommentarer