Arkiv över september, 2016

Varför så konservativt?

Skrivet 10.09.2016 

historical-image-senate-chamber

Det finns en skillnad mellan Finland och EU-länder när det gäller hur man uppfattar mångkulturalism, flyktingfrågor och invandring. Finland fortsätter att i grunden vara ett mycket konservativt land och finländarna ett mycket konservativt och traditionalistiskt folk.Ett exempel är Kimmo Sasi, som i en obegripligt replik till Marianne Lydén i HBL gav uttryck för en förenklad bild av dagens verklighet, där folkvandringar, inbördeskrig, och assimilering av andra religioner och seder har passerat sådana enkelspåriga människors tänkande.

I de flesta moderna länder är det en självklarhet att staten hjälper människors situation, som är på flykt undan krig och elände. Den demonisering av till exempel muslimer som sådana aktörer som Donald J. Trump odlar och som länge förekommit bland de halvfascistiska partier som kallar sig nationalistiska i Europa är ett bedrövligt exempel på hur bildningsgraden och den politiska medvetenheten även i vår del av världen håller på att sjunka tillbaka ner i avgrunden.

Att skriva brev till statsministern om den äckelrealistiska politik som riksdagens majoritet har drivit igenom i lagändringen om asyl och familjeåterförening kanske inte är helt rätt adress, eftersom det är riksdagen som genomfört Sipiläregeringens egocentriska politik, men statsministern är ändå landets inrikespolitiska politiska ledare och kan inte undandra sig ansvaret. Därför är det viktigt att intellektuella, konstnärer, författare, eller till exempel ärkebiskopen, ryter till. Orsaken till dessa ändringar i utlänningspolitiken, som står i bjärt kontrast till exempelvis Tysklands humanism, står att finna i rädsla för mobben bland väljarna och en ökad egocentricitet bland medborgarna.

En rädsla för att det egna partiet och den egna karriären ska skadas överskuggar en humanism som borde vara självklar. I bakgrunden finns rädslan för att även Finland, som varit ett av de mest isolerade länderna i Västeuropa plötsligt ska bli ett mångfacetterat land där den finska, unkna, från trettiotalet återupplivade militaristiska världsuppfattningen kommer i fara, en världsuppfattning som tyvärr till och med har rötter i ett samarbete på många områden med Nazityskland som de flesta i dag ännu väljer att glömma.

Finland började ju faktiskt, trots att landet stod nära det då konservativa Tyskland, att i början av 20-talet ta steg mot en mera nordisk och modern öppenhet. Men manövrerna gick i kors, och snart nog fann sig många finländare i en valsituation mellan bolsjevism och nazism. De flesta valde, delvis medvetet, att utan vidare sälla sig till de nationer och folk som allierade sig med det sistnämnda alternativet. Det finns ett liknande val på 2010-talet och framåt. Nu finns även en tredje väg. Då gäller det att se sig i spegeln och tänka på vad humanism egentligen är.

 

Kolumn i Österbottens Tidning, 2016

 

Inga kommentarer


En resa in till centrum

Skrivet 08.09.2016 
Hannele Mikaela Taivassalo Bilden från Förlaget www.forlaget.com

Hannele Mikaela Taivassalo
Bilden från Förlaget
www.forlaget.com

In transit.

Hannele Mikaela Taivassalo

Roman. Förlaget, 2016. 470 sidor.

 

 

Många av de stora finlandssvenska författarna kommer från Österbotten, fast det kanske är få som riktigt fattar det. Det är faktiskt ingenting nytt alls. Tänk bara på Topelius, Runeberg, Lybeck, Hemmer och Tegengren.

De flesta, åtminstone i modern tid, har flyttat bort härifrån. Sedan de flyttat har de blivit stora författare. Några har inte flyttat någonstans, men de har österbottniskt påbrå. Som Kjell Westö.

Hannele Mikaela Taivassalo (f.1974) hör till den yngre generationen framgångsrika författare som är födda och uppvuxna i Österbotten. Närmare bestämt i Nedervetil. Hon har gett ut ett antal prosaböcker, mest för vuxna, men också för barn. Hon vann det prestigefyllda Runebergspriset för nästan tio år sedan för sin spektakulära och underbara roman Fem knivar hade Andrej Krapl (2007).

Nu gör det nya Förlaget en rivstart med några högintressanta böcker, av vilka en är Hannele Mikaela Taivassalos In transit. Vill man försöka ge en svensk definition som beskriver symboliken i romanen på ordet så kan man kanske säga att uttrycket In transit betyder någon/någonting som förflyttar sig från en plats till en annan på ett flytande sätt, utan egentlig målsättning eller säker destination.

”Alla eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är möjligen avsiktliga eller så inte” står det i slutet av boken. Alltså precis som i en film. Ifall någon funderat över det. Så att man säkert vet hur det är.

Hannele Mikaela Taivassalos stilistiska förmåga att beskriva både det fysiska, psykiska och andliga i människor och hennes fjäderlätta, precisa och exakta sätt att få händelser och miljöer att i ett lätt postmodernt kaos få substans och klarhet är imponerande.

In transit, som är en omfattande och inte alldeles lättläst roman, slänger omkring läsaren i ett flertal miljöer runtom i världen, allt från en österbottniska landsbygden till Bombay, Svalbard, Paris, London och Kalifornien, men författaren har en sällsynt förmåga att snabbt förankra oss som läsare var hon än placerar sig själv, sitt alter ego och sina romangestalter, som då alltså antingen är påhittade eller så inte. Hon vet till exempel exakt hur man ska beskriva Los Angeles så att man är både trovärdig och verklighetstrogen.

Förutom hjältinnan, jaget, alter egot, som har det synnerligen ovanliga namnet Galabriel, ofta förkortat till enbart G, som kräver tungvrickning och medvetenhet om den Astrid Lindgrenska fantasimättade utanförvärlden, för att kunna så att säga andas in, finns det några centralgestalter som alla är likadana som de stora finlandssvenska författarna: de är In transit, de åker bort, de åker ännu längre bort, de kommer tillbaka, och så kommer de på ett sätt inte alls tillbaka, utom till sig själva.

Farfar Sem, pappa Kjell, farmor Ester, dennas syster V (Vera)… Gullebjörnen som är alter egots välvilliga, gulliga och alltid Räddarn i nöden-bror. Och sedan förstås de utanförstående som plötsligt dimper in, en efter en, som Sems älskare i ett Stockholm som beskrivs nästan precis som i Klas Östergrens Gentlemen, George Gordon Junior och Främlingen – de här bifigurerna som placerar sig i Galabriels centrum är fascinerande genom att de inte riktigt får solklar kontur annat än genom ett slags allmängiltighet.

Tabuna har kanske redan krossats och dörrarna till dem öppnats även för Österbotten bland annat genom Gurli Lindéns, Eva-Stina Byggmästars, Kaj Korkea-ahos och andras författarskap men egentligen är de inte utslätade eller integrerade och därför blir de på sitt sätt förkrossande även i Taivassalos roman. Det är fortfarande inte någon enkel sak att vara homo- eller bisexuell i svenska Österbotten men det är i varje fall en sak som Taivassalo behandlar på ett ytterst finkänsligt men ändå fullständigt öppet sätt framför allt i beskrivningen av Sem och hans melankoliska levnad. De erotiska episoderna är i romanen överhuvudtaget mästerligt skrivna, de tar andan ur mig.

Ja, In transit är i högsta grad, liksom till exempel Monika Fagerholms Diva eller Pirkko Lindbergs Candida, en stor postmodern roman. Den är synnerligen existentiell och samhällsmedveten utan att på något sätt bli explicit politisk. Den handlar främst om människans osäkerhet och ställer ständigt frågan om varför man överhuvudtaget finns, och vart man förväntas vara på väg. Den är en resa in till centrum: till en själv, som sagt.

Jag vill också nämna att den typografiska utformningen av pärmen och de stadiga pärmarna känns väldigt bra att titta på och att hålla i. Ett fint arbete på alla sätt.

 

Recension i Österbottens Tidning, september 2016

Inga kommentarer


Den kontrapunktiske Gösta Ågren

Skrivet 06.09.2016 

Gösta Ågren Bild från www.sets.fi

Gösta Ågren
Bild från www.sets.fi

Gösta Ågren, Samlade dikter, Schildts&Söderströms 2016, 552 sidor.

 

Då jag läser Gösta Ågrens stora, nästan monumentala Samlade dikter 1955-2015, som kommer ut samma år författaren fyller 80, 2016, dyker ett något oväntat namn upp i min hjärna: Johann Sebastian Bach. Det finns något av fugor och kontrapunkter, variationer och teman nästan i oändlighet, i Ågrens oerhört exakta och formmässigt finslipade dikter. I sitt djupdykande och inkännande efterord tar Michel Ekman upp frågan om form och struktur hos Ågren på ett effektivt sätt, som hjälper läsaren att ytterligare förstå betydelsen av hur denna, som Ekman säger, av litteraturvetenskapen sedan länge avfärdade diskussion, på ett sätt får relevans då man analyserar Ågrens poesi.

Likheterna och olikheterna mellan musikens universalgeni Bach och den finlandssvenske, framstående lyrikern Ågren, är fascinerande. Om man vill kan man säga att Bach i sin musik beskrev och hyllade Guds närvaro i allt och alla medan Ågren ägnar många diktrader till att, med hjälp av sina typiska paradoxer, – vilka han själv som känt föredrar att kalla ”upptäckter,-” diskuterar frånvaron av gud, upplevelsen och det som han upplever som logiskt, att det att gud hänvisas till i allt, är ett bevis för att människan uppfunnit gud för att fylla ut ångesten i att livet endast är en parentes. Till den allra största delen finns vi/jag inte, det är endast under det korta ”livet” vi finns, allt annat är icke-existens och ett slags kollektivt minne.

Min respekt för Ågrens mycket exakt beskrivna ateism är stor, – en ateism som möjligen innehåller även det som Ekman påpassligt påpekar i efterordet, ödmjukheten, och att dikterna inte är så påstående och självsäkra som en del läsare kan uppfatta dem, utan snarare frågor än svar.

Gösta Ågren, som vi alla vet även är mycket mera än endast poet, betraktar samlingen Molnsommar som sin ”egentliga debut” – något jag egentligen är benägen att instämma i. Men i Samlade dikter finns inte nödvändigtvis originallyrik från de första samlingarna utan boken börjar med En dal i våldet – den diktsamling där Ågren delvis återuppbyggde och stiliserade sin tidiga produktion. På så sätt blir boken heltäckande. Efter En dal i våldet kommer utdragen ur de olika diktsamlingarna i kronologisk ordning.

Det är omöjligt att göra Ågrens poesi rättvisa i en ganska kort recension. Det bästa sättet att komma in i detta betydande lyriska universum är naturligtvis att läsa hans produktion. Orsaken till att jag tar upp Bach och Gud är att, i sin helhet, Ågrens poesi kretsar kring två nav: människans kamp och lidande, och döden.

Ågren är ju marxist och existentialist och i hans fall passar Jean-Claude Sartres´ berömda ”existentialismen är en humanism” som hand i handske. Genom åren har Gösta Ågren undvikit en politisk och ideologisk överbetoning. Hans diktning har, genom dess speciella individualistiska och självbiografiska karaktär, mera blivit en prövning av varat och alltet, samt en estetisk övertygelse, än en stänigt pågående direkt politisk agenda, som till exempel hos en Göran Sonnevi.

Ågrens diktning kulminerade ju i Jär-trilogin för ungefär 30 år sedan. För den första av de tre böckerna i den, Jär, fick han Finlandiapriset, som då ännu utdelades även till poeter. Efter Jär-trilogin har Ågrens poesi fått ett profetiskt och apokalyptiskt drag när det gäller livet, världen och samhället. Detta gäller naturligtvis inte enbart hans poesi. Det är en stor, betydande och angelägen diktare som hyllas med ett fylligt, fint utvalt urval i Samlade dikter. Kanske finns det en viss upprepning av teman i de senaste diktsamlingarna, men de är ändå mycket variationsrika, och de borde till sitt innehåll få oss alla att inse vad klockan är slagen i senmodernistisk tid, i många olika avseenden.

 

 

 

Recension i Österbottens Tidning, augusti 2016

 

Inga kommentarer