Arkiv över oktober, 2012

Skepsis och verklighet- om valet 2012

Skrivet 26.10.2012 

En allt större skepsis när det gäller EU och euron börjar breda ut sig bland vanligt folk, åtminstone i Finland. För den som inte förtjänar mer än runt 30 000 euro i året gäller det att hålla huvudet kallt om begreppet ”välfärdssamhälle” fortsättningsvis ska definiera tillvaron. Om det nu skulle hållas en folkomröstning om Finland borde stanna kvar i euron ifall detta innebär en fortsatt uppbackning av de skuldsatta ländernas vacklande ekonomier skulle det troligtvis väga ganska jämt och gå lite på minus.

Med en viss insikt om den komplexa ekonomiska rumban de senaste tio åren i eurozonen och enskilda länders och bankers egoistiska och tanklösa handlande så är det lätt att vara kritisk. De flesta av oss betalar mycket mer av vår inkomst för mat och boende än vi gjorde innan vi gick med i eurozonen.

Ändå är det kortsynt och lättvindigt att föreställa sig att ett utträdde ur eurozonen,och ännu mer radikalt, ur hela EU, i en enda u-sväng skulle kunna bespara oss alla de sparåtgärder och nedskärningar som vi måste göra för att hålla oss ekonomiskt något sånär i skick.

En större upplåning än vi har i dag skulle föra oss till samma avgrundens brant där Grekland, Portugal, Spanien och kanske fler länder befinner sig just nu. Det finns knappast en enda seriös ekonomist som skulle förespråka ett utträde med löften om guld och gröna skogar. Så länge de övriga nordiska länderna inte är villiga att snabbt bygga upp en egen union tillsammans med Finland så finns det ju egentligen inget alternativ. Utan ett rätt så intimt samarbete och en flexibel samverkan med det övriga Europa, där de flesta ekonomier är mycket, mycket större än Finlands, skulle vi snabbt befinna oss ute i kylan och ha all möda i världen att försöka balansera vår egen valuta och våra egna skulder gentemot kontinenten.

Det finns en risk för att oppositionspartierna kommer att rida på det ovan nämnda missnöjets vågor i kommunalvalet även om detta egentligen enbart indirekt påverkas av eurozonen och världsekonomin.

Det är också frestande för regeringspartierna att måla upp rosiga vyer när det gäller till exempel hälso- och åldringsvård i valet då man vet att den vanliga medborgaren har små möjligheter att veta vad som finns bakom de vackra fraserna. Verkligheten kommer att vara krass i kommunerna i vinter. Det är lätt för oppositionen att säga att storkommuner är av ondo men någonstans måste man rationalisera då man inte har resurser. Det viktigaste skulle nu vara att satsa på samarbete, det gemensamma bästa, kompromisser och planer som inte ser ut som megalomana visioner utan som är förankrade i människors närmiljö och motsvarar de grundbehov som vi alla har för att kunna leva något så när drägligt.

Där behövs det solidaritet också från dem som på grund av det genomkapitalistiska systemet förtjänar mer pengar än man kan tycka att är nödvändigt.

 

 

Kolumn i ÖT 27.10.2012

 

 

BigFoto.com

2 kommentarer


Det synliga och det andliga

Skrivet 18.10.2012 

 

 

 

 

Den andliga världen, hur man än definierar den, är lika närvarande i våra liv som den synliga, den som vi ser omkring oss varje morgon, då vi öppnar våra ögon efter att ha vistats i sömnens och drömmarnas rike.

 

Även om den är osynlig för ögat så manifesterar sig den andliga världen i all rörelse som sker mellan länder och folk, och framför allt mellan människor.

 

Ljuset från det goda, från kärleken och från dess källa, träffar oss varje stund och i varje situation, och på samma sätt kastar det ondas mörker sina skuggor över det mesta som sker där det finns människor.

 

Tommy Hellsten skriver i sin nyutkomna bok Du är mer än du anar om möjligheten att växa som människa genom att lära känna sin själ, som har sitt ursprung i den kärlek som är det centrala i universum. Men är det den modellen som de av oss som kallar oss kristna, är villiga att ta efter då vi närmar oss frågan om relationerna till medmänniskorna och frågan om ideologiernas och staternas inbördes konflikter? Är vi villiga att öppna vårt inre för att släppa in förlåtelsen, freden och accepterandet, snarare än dömandet, misstron, våldet?

 

USA:s president Barack Obama påpekade i sitt gripande tal i FN i slutet av september att vi översköljs av de onda bilderna i media. Vi har att välja mellan att upprätthålla konflikter eller i stället att satsa på samarbete och förståelse, sa han. Och han räknade upp många resultat som fåtts genom att man försökt öppna upp hjärtat och gränserna. Bättre utbildning, mindre fattigdom, mera demokrati, mera öppenhet, i ett pärlband från öst till väst, från Amerika till Asien.

 

Ändå är det många som kallar sig för både muslimer och kristna som anser att det är viktigare att bekämpa ondskan, så som man själv definierar den, än att röra sig i riktning mot moderation och dialog.

 

Andens frukter är egentligen mycket vardagsnära. Det kan handla om att ha överseende med en besvärlig granne och kanske närma sig honom med en flaska rött eller med att bjuda honom på kaffe än att visa knytnäven eller sätta upp en förnärmad min. Eller om att inte genast tro det värsta då man hör illasinnade rykten om någon som man känner bra.

 

Kanske det är i sådana små situationer som frågor om krig och fred inleds? Det är så mycket lättare att släppa sig att bli arg och upprörd än att sätta sig ner och försöka se den sak som i varje situation skapar gnistor och muller ur den andres synvinkel. Det handlar om det där med grandet och bjälken.

 

Allt som sker inom de närmaste åren både i byn, staden, nationen och ute i världen har nog ett samband med frågan om var den enskilda människan har sig själv andligt, psykiskt och fysiskt. Det finns krafter som på ett farligt sätt har placerat narcissism, rasism, egennytta, nationalism och våldsbenägenhet i högsätet. Om de krafterna inte tyglas, kan världen plötsligt befinna sig i ett hav av eld och svavel.

 

 Courtesty PD Photo Org

           

Kolumn i Österbottens Tidning 17.10.2012

8 kommentarer


Ett mimetiskt pianospel

Skrivet 16.10.2012 

Jag har alltid, ända sedan den ganska tidiga barndomen, varit fascinerad av och förälskad i musik då den framförs på piano. Orsaken är kanske att pianospelet rörde vid någon känslig glänta i mitt inre landskap vid en tidpunkt då hemmet, på grund av olika omständigheter, präglades av en tids särskild harmoni och avskildhet.

Mina föräldrar spelade skivor, främst klassiska, på en grammofon som var ansluten till en gammal Fazer-radio, och bland dem fanns Schuberts Impromptun, som fick en nästan magisk makt över mig.

Det blev mycket mer än Schuberts impromptun med tiden. Den pianist som har lyckats röra mest vid mitt kinkiga hjärta är den judisk-polsk-amerikanske Artur Rubinstein (1887-1982). Inte enbart för hans smått narcissistiska men djupt empatiska personlighet och för hans extraordinära livsöde, utan främst för hans mimetiska sätt att spela kompositörer som Brahms, Chopin, Schubert, Grieg, Schumann, Beethoven, Mozart … och kanske, främst, de moderna Poulenc, Albeniz, Franck, Szymanovski, Ravel, Debussy, med flera. Bach och Sjostakovitj var Rubinstein inte så förtjust i; de hade kanske för mycket existentiell laddning i en bemärkelse som ateisten och livsnjutaren Rubinstein inte kände sig bekväm med.

Inte desto mindre önskade Rubinstein, vilkens familj i Polen nästan helt hade utplånats i Förintelsen, bli begravd på en kulle utanför Jerusalem, därifrån betraktaren och besökaren har en fantastisk utsikt över den heliga staden där uppe på berget.

Rubinsteins vägran att alliera sig med någon religion eller några ideologier, och hans livsattityd som gick ut på att omfamna livet sådant det är, med allt, kanske har ett samband med hans mimetiska spelande.

Med mimetiskt spelande menar jag en pianistisk hållning som går ut på att neutralt, – på samma sätt som moderna high end-högtalare!, – återge den berättelse, det tonspråk och de anvisningar som kompositören har gett i sina noter. Rubinsteins avsikt var alltid att helt och hållet spela så som kompositören hade avsett. Utan att lägga någonting till eller dra någonting ifrån. Detta sätt att spela piano blev aldrig när det gällde Artur Rubinstein torrt eller ointressant, utan framhävde tvärtom styrkan, idén och känslan i den musik som han spelade. Däri består det magiska i att lyssna till de många inspelningar som finns på olika format: EP, LP och CD.

Artur Rubinstein har felaktigt kallats en romantisk pianist och krönts till romantikens stora uttolkare. Det anses i expertkretsar och i kretsar som har specialiserat sig på Rubinstein att kronan kan ha placerats på hans huvud därför att han spelat så mycket musik från den romantiska eran, vilket egentligen endast delvis är sant, och därför att han spelade så mycket av sin landsman Chopins musik.

Men, har det påpekats, Chopin var egentligen innerst mer en klassicistisk och klassisk än romantisk människa. Hans stilideal var, överraskande nog, mera Bach och Mozart, än de samtida romantiska hjältarna. Schumann tyckte han inte alls om. Ändå spelade Rubinstein både Mozart, Schumann och Chopin med samma nöje och inlevelse.

Men Rubinsteins egen favoritkompositör var Johannes Brahms. Därför är säkert också en av hans allra finaste skivinspelningar, sublim, exakt och nästan andlöst gripande i sin enkla och minimalistiska tolkning, ”The Brahms I love” som spelades in I Rom och släpptes så sent som 1971, snart innan Rubinstein blev så gott som blind.

Rubinstein påpekar själv i sina ord på skivans baksida att Brahms kom att stå honom nära redan i barndomen därför att han, som ung barnstjärna, hade den tyske Joseph Joakim som lärare. Joakim var en nära vän till Brahms. Ni måste även minnas att Brahms ännu var i livet då jag var tio år gammal, skriver Rubinstein, så för mig var han en nulevande kompositör då, fortsätter han.

De sena små styckena av Brahms för piano som Rubinstein beskriver som nostalgiska och inåtvända, med glimtar av hopp men till slut med en ton av resignation, ska helst enligt pianisten lyssnas till som kammarmusik, i ett litet rum. Helst ensam, på en fin grammofon, eller tillsammans med någon som står mig nära, lyssnar jag till dem, skriver han.

Det kan man skriva under på utan att tveka ett uns. Det finns i dem en intimitet, en närhet till både liv och död, gott och ont, som den gestaltas i musiken. Det enda rätta sättet att spela musik, och att lyssna till den, är att vara öppen för musiken själv, dess gåtfulla och sublima kraft.

 

Kolumn i Vasabladet 15.10.2012

Artur Rubinstein på Wikimediafoto från 1906

9 kommentarer