Arkiv över januari, 2016

Frank, Nat & C:o

Skrivet 20.01.2016 
"Stillnat" by Source. Licensed under Fair use via Wikipedia - https://en.wikipedia.org/wiki/File:Stillnat.jpg#/media/File:Stillnat.jpg

”Stillnat” by Source. Licensed under Fair use via Wikipedia – https://en.wikipedia.org/wiki/File:Stillnat.jpg#/media/File:Stillnat.jpg

 

Den fina soul- och popartisten Natalie Coles bortgång i en ålder av endast 65 år öppnar upp en nostalgisk port till det musikaliska förgångna. Fadern, Nat ”King” Cole, var med sin sammetslena men innerliga röst en av de största favoriterna i crooner- och jazzsångarnas universum. Nat King Cole blev aldrig den totalt gränsöverskridande och universella stjärna som Frank Sinatra, – som skulle ha fyllt hundra år för några veckor sedan, – men han kom att höra till de allra bästa och mest omtyckta av croonersångarna på 50- och 60-talen. Han är känd även av en yngre generation än oss femtiotalister. Och vem minns inte den fina, om väl tekniskt konstruerade, duo-CD:n med far och dotter. Natalie Cole förde vidare faderns musikaliska arv mer och bättre än de flesta. Hennes röst var raspigare och hennes stil mera postmodern, förstås, än den äldre generationens.

Hon fick ta emot många Grammy awards under årens lopp sedan 80-talet. Det är inte utan att man kan jämföra henne med den berömda far-dotter-förebilden i duon Frank och Nancy Sinatra. Den här amerikanska familjetraditionen inom musiken representeras i bägge familjerna fint av både Natalie och Nancy. Ändå är det förstås Frank Sinatra själv som haft en obestridlig roll i de minnesprogram och i de musiklistor som förekommit under fjolåret. TV-dokumentären om Frank, som bland annat sändes via Sveriges TV och Netflix, var en imponerande exposé över denna andra generationens amerikan, som vid sidan av Elvis Presley och Bing Crosby erövrade så gott som hela världen under många tiotals år. Frank Sinatra var en omstridd person, inte minst politiskt, eftersom han ”kryssade” ganska mycket mellan vänster och höger, men också som kvinnokarl, och med sina maffiakontakter. Han var tuff. Han var kompromisslös.

Men han var bland annat en av dem som säkrade det andra återvalet av Roosevelt, och han fick en tidig Oscarstatyett för en undervisningsfilm om jämlikhet mellan raserna som var radikal på sin tid. Att han bad en kommitté av amiraler och andra tre- och fyrstjärniga militärer i Pentagon att kyssa honom där bak ifall de ansåg honom vara en ”nationell säkerhetsrisk” var ganska unikt under McCarthyeran då många Hollywoodstjärnor ängsligt var tvungna att samarbeta med kommunistjägarna. Frank steg upp och marscherade ut. Sinatras fyra olika musikaliska skeden är också unika. Den hårda kampen inom olika orkestrar som ung, det stora genombrottet i samband med Hollywoodkarriären, förnyelsen under Capitol-åren, och sist men inte minst den allra sista, värdiga come backen med eget skivbolag, Reprise, saknar motstycke. Dessa giganters röster inom pop- och schlagermusiken tystnar aldrig.

 

 

Kolumn i Vasabladet, januari 2016

 

Inga kommentarer