Arkiv över maj, 2013

Ihmisiä vain

Skrivet 25.05.2013 

 

Eye

Eye

Elämme aikaa, jolloin ihmisten välinen todellisuuteen liittyvä kommunikaatio häilyy. Myös meidän kykymme nähdä tulevaisuus, niin kuin se todella on, on jos ei häiriintynyt, niin ainakin rajoitettu.

 

Maailman yllä leijuu epätietoisuuden ja epävarmuuden sumu.

 

Ja meillä kun olisi niin paljon mahdollisuuksia. Globaalia ajattelua, planeetan suojelua, puhumattakaan arkisista pienistä asioista joissa voisi tehdä tavallisen, pienen ihmisen elämää vähän helpommaksi.

 

Olemme myös yksilöllisellä tasolla yksinäisempiä kuin pystymme itse muistamaan koskaan ennen olleemme. Meidän elämäämme ei enää ensisijaisesti välttämättä hallitse myötätunto, eläytyminen, humanismi ja filosofisuus. Elämme paljon hetkestä hetkeen, ilman selvää päämäärää, paitsi rahan hankkimen, ja oman henkilön individualistisen narsisismin pönkittäminen.

 

Suomessa on noin 900 000 köyhää ihmistä, joista pari, kolme sataa tuhatta ovat lapsia. Niin, Suomessa on köyhiä lapsia. Ainakan EU:n standardin mukaan köyhiä. Suomessa on leipäjonoja. Kuka olisi kaksikymmentä vuotta sitten uskonut?

 

Ylivelkaantuminen, pitkäaikaistyöttömyys, loppuunpalamiset ja näitten rinnalla uusrikkaat, muotimaailman ylellisyys, ylisuuret palkat, vallan keskittyminen, hallituksen epätoivoisenen SOTE-uudistus, yleelliset johtajien bonukset, ja koko hyvinvointiyhteiskunnan alasajo eivät ole sattumaa. Takana on aatteellinen ja poliittinen täyskäännös, joka johtuu siitä että sosiaalinen ja inhimmillinen ajattelu on vaihdettu raakakapitalismiin ja yksilön pärjäämisen ideologiaan. Vanha kunnon kansankoti-ajattelu, jossa oli sopivasti valtiollista ja yksitystä pääomaa, ei enää ole. Sanotaan ettei se sovi postmoderniin maailmaan.

 

Päättäjät, ja me, jotka olemme päättäjämme valinneet, emme ole myöskään osanneet ennakoida niitä ongelmia jotka seuraavat, kun yhteiskunta ja jopa koko maailma jaetaan yhä enemmän rikkaisiin ja köyhiin. Väestörakenteen muutos, jossa ikääntynyt sukupolvi elää kauemmin kuin koskaan ennen, ei olisi pitänyt tulla myöskään meille niin suurena yllätyksenä kun se ilmeisesti on tullut. Teknologinen vallankumous ja vapaasti virtaavat rahamarkkinat säätävät todellisuuden rajoja.

 

Suurin uhka ihmisyydelle ei tule terrorismista, vaan välinpitämättömyydestä ja voitonhalusta.

 

”Miten itkevät lapset/maailman rannoilla /ja pilvien yllä savuavat sydämet” … kirjoitti säveltäjä Kaj Chydenius 60-luvun menestyslaulussaan, kauniissa rakkausballaadissaan. Ilmapiirissä on entistä enemmän apokalyptinen tunnelma. Mitä voimme tehdä? En usko että vastaus piilee lisääntyvässä kontrollissa, tai että annetaan esimerkiksi opettajille fyysistä vallankäyttöä. Ei myöskään siinä että poliisille, valtiolle ja yleensä virkavallalle annetaan suurempi valta käyttää voimakeinoja ja ihmisten tarkkailua.

 

Pidemmät vankilatuomiot ja ankarimmat rangaistukset eivät myöskään ole ratkaisu.

 

Vastaus ajan haasteeseen on kerta kaikkiaan enemmän rakkautta, järkevää ajattelua, vastuullisuutta, ja sellaista solidaarisuutta, joka on ennenkin kantanut tätä maata ja sen kansaa syvissä laaksoissa, auttanut kestämään vaikeat ajat ja suuret haasteet. Nyt pitäisi vaan löytää se 2000-luvun solidarisuus, jossa ei katsota sukupuoleen, seksuaaliseen orientoitumiseen, ihonväriin, yhteiskuntaluokkaan eikä kieleen.

 

Olemme kaikki vaan ihmisiä – miten banaalilta se saattaa kuulostaakaan.

 

 

 

Artikel i Keskipohjanmaa i maj 2013

1 kommentar


Kroniska syndare

Skrivet 11.05.2013 
från www.brennanmanning.com

från www.brennanmanning.com

 

 

Finns det någonting så motbjudande, som när kristna dömer, anklagar eller förtrycker sina medmänniskor, och delar in dem i rättrogna respektive kättare? Som kristen är det ju alltid fel att kalla sin syster eller broder för en loser. Vi är ju alla sådana inför vår himmelske far.

 

Ändå ser vi så mycket av det omkring oss, till exempel i de sociala mediernas grumliga hav av hat, mobbning och anklagelser mot dem som tänker, ser ut, talar och handlar annorlunda än det som anses vara korrekt och tillåtet.

 

Den berömde katolske prästen, munken, författaren, den kämpande alkoholisten, den gifte och frånskilde, den Jesus-centrerade Brennan Manning gick bort för ett par veckor sedan. Hans böcker har tyvärr aldrig blivit översatta till skandinaviska språk. Det finns många bevingade citat i dem att leva på, och från hans många predikningar.

 

Ett av dem lyder: ”Den största enskilda orsaken till ateism i dagens värld är kristna, som bekänner sig till Jesus med sina läppar, men som när de går ut genom dörren, förnekar Honom med sin livsstil.”

 

Brennan Manning, som bland annat har skrivit ”The Ragamuffin Gospel” (Trashankarnas evangelium), levde som i ett förtröstansfullt barns i relation till sin Abba. Avskydd av högerlutande fundamentalister, kritiserad för att omfamna homosexuella par, flickor som varit tvungna att göra abort, eller människor som fallerat i olika avseenden, förstod han att vi alla är kroniska syndare. Han hade varit med i Koreakriget, levde bland annat frivilligt i fängelse i Schweiz, och i en grotta i en spansk öken.

 

Han har skrivit att då han förr låg i smutsen som en till synes förlorad alkoholist, då människor och deras barn ropade glåpord till och hånade honom, kunde han känna Jesus närvaro och kärlek starkare och mer intensivt än någonsin annars under sitt liv.

 

Manning kom ut ur sitt beroende av alkohol och blev en stor inspirationskälla för många som i Kristus fann en hamn för till synes hopplösa människovrak. Han blev aldrig en glödande, karismatisk ”amerikansk” predikant, utan han behöll sin intensiva men lågmälda fransiskanska stil trogen till slutet av sitt liv.

 

Varför skulle inte en sådan röst appellera till oss kroniska syndare på 2010-talet, samtidigt som den katolska världen har valt sin första påve med namnet Fransiskus?

 

Det som man har att lära från sådana förebilder är att allt handlar om ovillkorlig kärlek, inte om makt och härlighet, eller om att dela in människor och nationer efter vad ögat endast ytligt ser.

 

 

 

Inkast i Kyrkpressen i maj 2013

Inga kommentarer


Mänskliga rättigheter

Skrivet 05.05.2013 

A_rainbow_shines

 

Jag blev lite upprörd då jag såg att president Sauli Niinistö häromveckan, efter sitt besök i Kina, hade sagt till pressen att ett litet land som Finland ska hålla en låg profil när det gäller att påpeka brister i mänskliga rättigheter när det gäller stormakter. Ändå hade Niinistö själv tagit upp frågan med Kinas ledare, och fått till svar av president Xi Jinping att ”vi har mycket att lära oss när det gäller mänskliga rättigheter.” Förmodligen hade Niinistö ett mer eller mindre uttalat uppdrag från EU att ta upp saken med de kinesiska ledarna. Han var ju det första utländska statsöverhuvudet som träffade de nyvalda stats- och regeringscheferna i Kina.

 

Så vad är problemet med att som ett litet land tala om mänskliga rättigheter? Är det inte tvärtom så, att en kultur, där mänskliga rättigheter betonas, ofta hör hemma just i små länder, som har välorganiserade rättssystem, och ett ordnat samhälle i största allmänhet?

 

Problemet torde vara att Finland fick en slänga, tillsammans med de övriga nordiska länderna, för att vi varit alltför mycket av ”besserwissers” i sociala, ekonomiska och kulturella frågor då vi hanterat dem inom ramen för FN. Orsaken till att Finland missade den hett eftertraktade platsen i säkerhetsrådet lär ju, åtminstone delvis, ha varit att vissa sydamerikanska och afrikanska länder, eventuell även asiatiska, anser att vi har varit för stöddiga och vetat för mycket om hur saker och ting ska ordnas, då vi har arbetat med och i u-länderna.

 

Den andra sidan av slanten, den att Finland tillsammans med de skandinaviska grannländerna, har stått för en proportionellt sett mycket stor u-landshjälp och solidaritet med fattiga länder, vägde tydligen inte så mycket. Man kan tycka att presidentens uppgift vore att påpeka också detta, i stället för att ta tillfället i akt att huka sig. Det hör till den nordiska välfärdsstatens kulturella kontext och ideologi att föra fram och försvara mänskliga rättigheter.

 

Att börja tumma på de principerna är att göra sig själv en otjänst, även om det innebär att man inte är så populär på alla håll.

 

En annan sak är att Finland minsann inte har så mycket att skryta med när det gäller mänskliga rättigheter i det förflutna. Nya forskningsrön och avhandlingar visar med önskvärd tydlighet mer och mer av den grymhet som ockupationen av Fjärrkarelen förde med sig under fortsättningskriget. Finland har ännu att göra upp även med de många kontakterna på sociala, medicinska och kulturella plan, som vi hade med nazisterna under 30-talet och under kriget. Detta är ett mer än mörkt, man kan säga att det är ett svart, kapitel i vår historia, som blivit mörklagt och vilkens problematik blivit sopad under mattan. Nu verkar det som om de nya rönen i bästa fall dyker upp som braskande rubriker i Iltasanomat för att glömmas bort som obehagliga artefakter följande dag.

 

Så på det sättet har Finland inte någon anledning att yvas. De illgärningar som begicks mot män, kvinnor, barn, soldater och åldringar under kriget togs märkligt nog inte upp av kontrollkommissionen eller av Sovjetunionen strax efter kriget i någon högre grad. Man nöjde sig med att kuva Finland politiskt och binda landet militärpolitiskt. Det lyckades man ju inte så bra med i längden, men det var först efter Sovjetunionens fall som landet blev fritt att söka sig till andra allianser och annat samarbete.

 

Det är samtidigt viktigt att minnas att merparten av de män, som på grund av värnplikten var tvungna att dra ut och slåss mot en nästan övermäktig fiende, inte hade någonting som helst att göra med regeringens och försvarsmaktens brott i Karelen. De som är ansvariga för grymheterna ligger i graven sedan länge.

 

Civilbefolkningen, som stod som en pelare bakom sina pojkar vid fronten, var till största delen okunniga om vad nazism egentligen var, och många människor var fastklistrade i fördomar. För att inte tala om de sår som ännu blödde efter det grymma inbördeskriget och som gjorde att man många gånger var oförmögen att tänka mänskligt och rätt om stora, principiella ideologiska frågor. Inte för att det egentligen är någon ursäkt för att falla för en sådan svindlare som Adolf Hitler.

 

Men det är en mänsklig rättighet även för ett litet land med svarta fläckar i sin historia att ha rätten att påtala brott mot mänskliga rättigheter och att med sitt exempel visa på hur man bättre kan måna om människors rätt när det gäller religion, yttrandefrihet, kulturell oavhängighet, sexuell orientering eller etniskt ursprung. Det är alltid bättre att vara föregångare än att vara eftersläntrare, oberoende av vad andra tycker och tänker om det.

 

 

Inkast i Vasabladet i maj 2013

Inga kommentarer