Kaj Hedman

Crister Enanders nya bok

Om natten ringer de döda

Crister Enander

Tankebok

Heidrums 2014

329 sidor

Omslag av Lotta Nylander

Sverige och Finland befinner sig i fritt fall när det gäller mänsklighet, omsorg, solidaritet, jämlikhet och framför allt omsorgen om de svagaste och mest bräckliga i samhället. Att det skrivs så pass få böcker om detta är en slags blek och darrande sensation. Förruttnelseprocessen har börjat för det som vi hos oss kallar välfärden och som man i Sverige traditionellt har benämnt Folkhemmet.

Den nya bok som författaren och kulturskribenten i Lund, Crister Enander, nyss gett ut är angelägen läsning för var och en som avskyr de brutala nedskärningarna. Om natten ringer de döda lyder den lite makabra titeln på en tankebok, skriven under några månader, ofta på natten, ibland i feber, och som också kan kallas ett slags dagbok. Boken är skriven liksom i ett mantra, författaren mässar, han upprepar, men det sker ungefär på samma magiska och eleganta sätt som Glenn Goulds pianospel, Gould, denne mästarnas mästare i konsten av återge Bachs kontrapunktiska variationer och teman.

En bild av olycksbådande fåglar som flyger över torn och tinnar i skymningens Budapest pryder pärmen till Crister Enanders bok. Enander tar upp nyfascismen, judehatet och stöveltrampet i det Ungern och andra länder som de andra EU-länderna oftast blundar för men som i dag är ett hot mot hela Europa. Framför allt låter Enander piskan svinga över det svenska politiska klimatet och han frågar sig inte enbart varför invandrare, åldringar och framför allt kvinnor gås åt och trycks ner med en likgiltighetens gest.

Han undrar också över mycket mera, där han sitter vid sin dator och ibland svettas i sin ensamhet, i skrivrummet, som läsaren av någon anledning lätt kan föreställa sig att den 192 cm långe författaren med de breda axlarna, håller till i. Hur kan de som skriver sina namn under beslut som innebär att åldringar får ligga i sitt piss, att handikappade får ruttna bort i sina sängar, leva med sig själva och sova en god sömn, samtidigt som författaren själv har mardrömmar därför att hans mångåriga och älskade livskamrat drabbats av MS?

Crister Enander är en vänlig och fredsälskande man, men han är inte pacifist, han anser att vi måste gå upp på barrikaderna för att kämpa för det som förr kallades samhället, ett begrepp som Margaret Thatcher ville avskaffa. Med sin kroppshydda och sina muskler till hjälp tvekar inte Enander under en promenad på gatorna i Lund att ingripa om en kvinna förnedras av en våldtäktsman. Det är med glöd och spänst Enander skriver om kvinnor och deras belägenhet i ett samhälle som är jämställt endast på pappret. I ruinerna av folkhemmet, som han så explicit beskriver vår verklighet, finns också de som är värda vårt största förakt: uppkomlingarna, de nyrika, de smaklösa, de som inte bryr sig om annat än att behålla sin nyvunna makt.

Till och med Ingvar Carlsson blir röd i ansiktet och tappar fejset när Enander protesterar. Enander som har inbjudits att delge dåvarande statsministern sina åsikter i kulturfrågor. Carlsson stiger upp från kaffebordet och säger snävt hej och försvinner medan medarbetaren frågar: Hur kunde du säga emot Ingvar så där? Makt fördärvar. Därför ägnar sig Enander också åt att på många sidor av boken återge sina möten med författare som Montagne och Dante, för att inte tala om mästaren i politisk konst, Machiavelli. Därifrån får Enander om inte svar på många frågor så i varje fall mothugg och stöd, den inre monologen blir en dialog. Också avsnitten om Gunnel Wallquist är analytiska spännande.

Där brottas Enander som konverterade till katolicismen som mycket ung med tvivel. En av de viktigaste poängerna i tankeboken handlar om att man måste tvivla på det som görs alltför självklart och vara öppen för att man själv kan ha fel. Den nästan smärtsamma självkritiken och medvetandet om det egna jagets brister är drivmotorn i denna analytiska, tänkvärda, intensiva bok, som är skriven i en blandning av svår sorg, vrede, men också i hopp och i kamplust.

Recension i Vasabladet i november 2014

Barack Obama lopettaa sodan

Barack Obaman asetettua Valkoiseen taloon tammikuussa 2009, hänen ensimminen käskynsä ylipäällikkönä kuului: ”Toimittakaa minulle Osama bin Ladin, elävänä tai kuolleena.”

Se kuulostaa kuin Kill Bill-elokuvista, mutta todellisuushan on usein tarua ihmeellisempi.

Obama matkusti ympäri maailmaa puhumassa rauhasta ja yhteisymmärryksestä. Hänet otettiin EU:ssa vastaan sankarina ja sai pian Nobelin rauhanpalkinnon.

Myöhemmin Obaman maine muuttui, Edward Snowdenin paljastettua NSA:n vakoilleen lähes koko maailman tietoliikenneettä, ja kun kävi ilmi että Obama oli aloittanut Al Quaidan johtajien ja heidän verkostojensa eliminnoin miehittämättömien”drone”-lentokoneitten avulla. Monet naiset, lapset ja syyttömät tapettiin siinä samalla.

Obama lopetti kaksi sotaa, sai bin Ladenin teloitettua, pelasti USA:n autoteollisuuden ja on viime vuosina nostanut maansa talouden uuteen uskoon sekä vähentänyt merkittävästi työttömyyttä. Hän on myös esiintynyt empaattisena maan isänä kun USA:ta on kohdannut luonnonkatastroofeja, kouluampumisia ja väkivaltaisia terroritekoja.

Obama olisi halunnut käyttää järeämpiä aseita Syyriaa vastaan ja kukistaa Bashir al-Assad. Sen sijaan V V Putin näytti kyntensä ja sai aikaan kompromissin. Syyrian kemialliset aseet tuhottiin YK:n valvonnan alla. Obama pelasti näin ollen kasvonsa, mutta vaikka amerikkalaiset eivät halunneet sotaa, he kokevat nyt Ukrainan sodan ja Putinin agression takia Obaman heikkona johtajana.

Obaman suuri vaalilupaus kotimaassa oli Obamacare. Mutta nyt varsinkin keskiluokasaa monet vihaavatkin sitä. He joutuvat kuitenkin maksamaan suuria summia terveydenhoidostaan kun taas alempipalkkaiset ja köyhät selvästi hyötyvät Obamacaresta. Näin vähän yleistäen. Obamacaren toteuttamisessa on ollut suuria byrokraattisia ja teknisiä ongelmia.

Se tosiasia että Obama on saanut niin paljon aikaan monella taholla ja että USA:n talous on nyt paljon paremmassa asemassa kuin esimerkiksi EU:n, ei auttanut hänen demokraattipuoleensa marraskuun täytevaaleissa. Tappio molemmissa kongressin huoneissa oli varsin suuri. Amerikkalaiset kokevat edelleen että heidän maansa on rappiotilassa ja hätään halutaan kutsua rahamiehet jotka luottavat siihen että suurten bisnesten menestys tippuu myös tavalliselle kansalle, vaikka siitä ei minkäänlaisia todisteita löydy, päinvaistoin.

Obamasta tulee pahimmassa tapauksessa ”lame duck”, presidentti ilman todellista valtaa. Näin paha tilanne ei kuitenkaan liene. Obama voi halutessaan vedota veto-oikeuteensa ja esittää omia lakiehdotuksiaan, joista on pakko tehdä kompromissejä.

Mutta sitä ihanaa satusetää josta maailma Bushin jälkeen haaveili ei loistavasta puhujasta ja inspiroivasta, tyylikkäästä Obamasta tullut. Varsin rasistisessa USA:ssa hän ei koskaan myöskään saanut valkoisten miespuolisten äänestäjien enemmistön taakseen. Mikä oli sinänsä vähän huono asia.

Kolumni, Keskipohjanmaa, marraskuu 2014