Arkiv över september, 2017

Människor och djur

Skrivet 22.09.2017 

Rymden, jag och min hund.

Jag minns en vinterkväll för många år sedan, då jag sent på natten satt i mitt rum och tittade ut genom fönstret. Mörkret och stjärnorna var överväldigande. Bredvid mig satt Freddi, min hund, till synes lika medveten om sin egen roll i universum, som jag kände mig omedveten.

Från mitt fönster kan jag se stjärnorna mycket bra en klar natt. Jag bor i en dal, men ändå på slätten.

Det är inte lätt att vara människa, och livet är svårt, men gåtan om varifrån vi kommer, och vart vi är på väg, gåtan som illustreras gammaldags, naivt men fint i Viktor Rydbergs Tomten, upphör aldrig att fascinera oss – oberoende av om vi är hinduer, zoroaster, buddhister, muslimer, ateister eller kristna.

Djur har tydligen inte samma problem som vi med varken livets tyngd eller med dess gåtfullhet. Däremot har de en förmåga till att njuta av och uppskatta de lyckliga ögonblicken i sina liv, och att ta till sig kärlek villkorslöst, utan att ifrågasätta motivet till den.

Vår nuvarande hund Romeo, en liten korthårig, rödbrun dvärgtax, älskar alla människor som kommer i dess väg. Om honom och om Freddi, kan jag väl säga som Pär Lagerkvist:

”Du är visst lycklig för ingenting/blott för att det så ska vara./Mig måste livet ge kostbara ting/så strålande underbara”

Det finns väl människor som kan vara som Romeo, men det är ganska sällan man träffar på dem. Jag hade en god vän och granne, som spelade dragspel mästerligt, även om han aldrig hade lärt sig noter. Han satte melodi till en dikt av mig, som jag skrev inspirerad av sorgen efter min mors död för många år sen. Melodin var något melankolisk, och den gick i valstakt.

Min vän var en av dessa få människor som visst var lycklig för ingenting, blott för att så ska vara. Han kunde nog ondgöra sig över många saker och människors beteenden, som han irriterade sig på, men han kvitterade alltid det med ett leende. ”Vi struntar i det!” brukade han säga när någon konflikt eller fråga blev knepig och invecklad.

Medan jag skriver det här ligger Romeo under mina ben. Han sover lugnt, till synes utan att andas, med ögonen fridfullt slutna. Han är lycklig för ingenting. Hans lycka består i att vara nära sin husse, och känna sig trygg.

Tyvärr karaktäriseras den postmoderna kulturen av en extrem självbespegling och ett oändligt grävande i olika livsstilars och teoriers hållbarhet.

Människorna har ingen rast och ro när det gäller att försöka utnyttja varje sekund av sina liv för stora upplevelser och få bryr sig om att i första hand tänka på sina vänner och anhöriga, för att inte tala om internationell solidaritet.

Egoismens tidevarv sammanfaller med till exempel den globala uppvärmningen.

Djuren har inte samma ”tankesätt”. De lever för stunden på ett positivt sätt. Kanske vi kunde ta oss en tankeställare och fundera på om vi inte skulle må bättre av att försöka göra mera som de gör?

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, september 2017

 

Inga kommentarer


Dikter djupt ur mörkret

Skrivet 18.09.2017 

I det djupaste mörkret kan finnas ett gnistrande ljus, och ljuset kan vara mycket starkare än mörkret, både i bibliska och i sekulära dimensioner. I den unga, vackra och spännande Sinéad Obrey´s debutdiktsamling Fågelhanden forsar ljusets och mörkrets krafter i både samma och i motsatta riktningar.

 Dikterna som kan karaktäriseras som både experimentella och traditionellt modernistiska vittnar om en människas starka smärta och trauman, som likt ljuset i mörkret stöter sig fram med hjälp av universella urkrafter, utnyttjande starka sexuella, emotionella och existentiella känslor.

Bildspråket är naket, aggressivt, ibland till och med grovt, men tillika drivet av kärlek, längtan, skönhet, undran och nyfikenhet – nyfikenhet på ”det goda”, det harmoniska, som gäckar det plågade diktjaget, samtidigt som detta jag äger en enorm styrka och envishet till självbejakande, mitt i detta existerande som Sinéad Obrey i en kortkort, precis dikt, preciserar så här: ”Att leva / gör så / så ont.”

Grundtanken, utgångspunkten och fokus i boken förefaller vara människolivets motsträvighet. Då vi älskar, hänger oss, börjar förtrösta på, och är i interaktion med den Andre (den Andra), jagets föregivna spegel och identifikation, så brister det.

”Jag målar ett paradis av ditt blod / Det smakar sött och känns varmt mot kroppen / Då jag slickar väggarna / färgas min gråa själ svart / Minnena av oss två / hänger i luften / men de jagas bort / De hör inte hemma i slottet jag byggt.”

Smärtan över bristandet skildras i Obrey´s dikter i böljande, skälvande och smärtsamma explosioner och djupdykningar, som när de förs till sin spets får incestuösa, nymfomaniska, narcissistiskt masochistiska inslag, som många känsliga och av livets motstridighet plågade människor kan känna igen sig i. I dikt kan det inte finnas tabun, i varje fall inte i estetisk och diskuterande mening.

Därför blir också Obrey´s bok en orgie i avlastning: den blir ett reningsbad. Niklas Sandströms kongeniala författarfoto förstärker känslan av den klassiska konstnärens rakknivsskarpa utlevande av skrivandets villkor och möjligheter. Men det kan hända att inte alla läsare klarar av en så naken realism i texten som boken förmedlar. Synd, i så fall.

Förlaget har skapat sig en unik profil på den korta tid som det funnits och nu har vi återigen två starka förlag som är baserade i huvudstaden. Sineád Obrey´s bok är en modig utgivning. Alla finlandssvenska förlag borde komma ihåg att det lönar sig att våga ge ut ung, ny, radikal dikt.

Sinéad Obrey är född 1998, hon har amerikanskt och finlandssvenskt ursprung, och hon intresserar sig för kriminologi, resande och för att utsmycka sin kropp. Varför heter boken Fågeltanken? Ja, kanske för att fågeln står för en symbol för både en hackande söndersprängning och en oändlig, flygande frihet. Men då man läser boken kan man nog finna många andra nyanser också.

 

Fågeltanken. Sinéad Obrey.

Dikter.

Förlaget, 2017.

Omslag och inlaga av Ulla Donner.

 

 

 

Recension i Vasabladet, september 2017

Inga kommentarer