Arkiv över januari, 2018

Det räcker inte till

Skrivet 27.01.2018 

Med tanke på den ökande ojämlikheten och samhällets oförmåga att ta tillvara uppsvinget i landets ekonomi på ett sådant sätt att det skulle komma även de fattiga, studerandena, de gamla och de handikappade till godo, så räcker det verkligen inte att statschefen i sitt nyårstal poängterar att alla borde respektera varandras åsikter och att var och en måste ha tolerans även med sådana vilkas grundläggande värden står i bjärt kontrast till ens egna.

Det där uttrycket ”tolkun ihmiset”, som man enligt ordboken borde översätta med ”förståndiga människor” innehåller en – måhända oavsiktlig – arrogant nyans. Finns det överhuvudtaget någon som har rätt att avgöra vilka slags människor som är ”förståndiga?” Här har vi igen ett exempel på hur statsförfattningen och grundlagen kommit i konflikt med varandra. Presidentens uppgift är inte konstitutionellt att vara en särskild värdeledare med pekpinne. Hens jobb är att tillsammans med regeringen leda Finlands utrikespolitik, fungera som arméns överbefälhavare, stadfästa lagar och utnämna höga tjänstemän.

Det är ju å andra sidan självklart att landet förväntar sig att statschefen i vissa specifika fall, bland annat när det gäller lag och rätt, ska fungera som en riktgivande kraft. Vår politiska och kulturella historia är sådan att det är omöjligt att helt avskaffa den nyansen i presidentämbetet. Den nuvarande presidenten tar sig dock ton i en utsträckning som ger ämbetet ett något förbryllande ansikte.

Han rör sig ofta på gränsen till vad som är konstitutionellt acceptabelt och kan därför jämföras med Urho Kekkonen, som sög ut allt han kunde ur de dåvarande maktbefogenheterna. Kanske hade Mauno Koivisto rätt då han för ett tiotal år sade att ”samvetet gör sig påmint” med anledning av att presidentmakten minskades mera än nödvändigt.

Många blir besvikna då presidenten ryter till. Man anses ”förståndig” om man har tolerans med allt och alla, till och med tolerans med nationalister som till exempel vill göra Finland helt finskt eller med sådana som i princip helst inte vill ha några utlänningar här.

Många är till exempel nu ledsna över att den nuvarande presidenten inte verkar se eller höra svenskhatet och strävanden till vit, finsk nationalism. Det är lite som med Svinhufvud på 1930-talet.

Det vi saknar och har saknat är en statsminister som tar ansvar för värdena, de kulturella och humana linjedragningarna, och framstår lite som en landsfader. Den nuvarande statsministern borde leda inrikespolitiken enligt konstitutionen, men där fallerar han betänkligt. En statsminister i vår oroliga och skrämmande tid borde inte komma från businessvärlden utan från politikens hårda kärna av ideologisk skärpa.

 

 

Kolumn, Vasabladet, januari 2018

Inga kommentarer