Arkiv över november, 2016

Ondskans presidium

Skrivet 23.11.2016 
Donald J Trump, en ondskans apostel?

Donald J Trump, en ondskans apostel?

Kanske är det så att ondskan träder fram ur sina skuggor periodvis i världshistorien, denna oändliga och till synes eviga metafysiska vandring, där vi, dagens människor, är både värdar samt gäster och främlingar, för en tid?

Vad är ondska? Ondska är helt enkelt motsatsen till kärlek och skapelse. Den är, varifrån den än kommer och var den än har sin hemvist, det konstruktivas och det växandes motsats – destruktivitet, nedbrytande, en i symbolisk bemärkelse cancerogen cellförstörelse.

Ändå är perspektiven så olika, och där den ene ser ont, ser den andre gott. Man kanske kan bli förblindad av ”hatet” i det egna lägret, och enbart se hatet i det andra, också?

Jag har vänner som hatar Obama och ser honom som ondskan personifierad. Ändå är det otänkbart för mig att se den intellektuelle, socialliberale och stilige presidenten och hans vackra, kärleksfulla fru, som någonting annat än en visserligen ofullkomlig men underbar person, som brinner av vilja att göra världen till en bättre plats, inte minst för dem som saknat guldskeden i munnen vid sin födsel.

Men Donald J Trump? Hur kan man härma en handikappad, kalla kvinnor för grisar, och säga sig kunna ha sex med en kvinna när man vill för att man är rik, och samtidigt presentera sig som de fattigas och arbetarnas vän, fast det mesta man vill är att sänka skatterna för de rika och se till att kvinnor mister sin rätt till sin egen kropp?

Man ska göra Amerika stort igen. Det behövs säkert, för även om många av oss både i väst och öst ser det som något negativt att söka sig tillbaka till 1950-talets samhälle, så är Amerika allt annat än underbart, om man ser till många fenomen i och omkring det landet, idag. Det är skrävlandets, den narcissistiska individualismens och våldets land, både innanför och utanför. Men tillika också så mycket fint och vackert. Var finns mera filantropi och medlidande, uppfinningsrikedom, vänlighet och sammanhållning?

Men det var ju likadant, på ett sätt, i Weimarrepubliken. Hitler förklarade ju att han skulle ”göra Tyskland stort igen” – och han hade en syndabock, liksom Trump. ”Helvetet, det är de andra”, skrev Jean-Paul Sartre, och hur rätt hade han inte.

Svart och vitt blandas i den nya amerikanska soppan. Steve Bannon, en antisemit och ytterhöger, ska leda strategin i Vita huset. Mike Pence vill till exempel strypa penningflödet till HIV-forskningen och i stället satsa pengar på konversionsterapi, det vill säga en sådan terapi som strävar efter att tvinga homosexuella människor att inbilla sig att de egentligen är straighta.

Men i Belgrad, där jag har en god vän, välkomnas liksom i Moskva, Donald J Trump som en kamrat. Det var ju Bill Clinton som bombade Serbien sönder och samman och tiotusentals människor dog, även kvinnor och barn. Gifter från bomberna lär fortfarande finnas kvar i atmosfären i Serbien.

Man kan ha olika åsikter och vinklingar, men en sak är säker: hatretorik och vinglande fram och tillbaka utan ett konkret program tyder inte på en konstruktiv och osjälvisk syn på världen.

 

 

Kolumn, Österbottens Tidning, november 2016

Inga kommentarer


John Vikström – en medmänsklighetens apostel

Skrivet 09.11.2016 
Wikipedia pic

Wikipedia pic

Livet är ett lagspel.

John Vikström som kyrklig ledare och samhällspåverkare.

Biografi.

Gustav Björkstrand.

Fontana Media, 2016

501 sidor.

 

Professor Gustav Björkstrand, biskop emeritus och bland annat riksdagsman och minister, berättar i förordet till sin omfattande livsbiografi över ärkebiskop emeritus John Vikström Livet är ett lagspel om sin tveksamhet att åta sig Kirjapajas uppdrag att skriva boken, eftersom han själv står John Vikström nära och har samarbetat med honom i så många år. Boken har kommit ut på svenska på Fontana Media.

Ändå kan man säga att vem skulle ha kunnat vara mera lämplig än den noggranne, socialliberale teologen från samma Karlebynejd att skriva om John Vikström än just Gustav Björkstrand. Han hade ju sett allting på nära håll, och även om Björkstrand på sitt sätt ofta varit en stridbar person, så har han inte förfallit varken till dyrkan eller övertydlig kritik av föremålet för sin biografi. Vi får veta allt: både det finfina och det problematiska. Inte har det varit lätt att vara biskop i Borgå stift och ärkebiskop i Åbo och för hela Finland.

De bästa får ofta mest lort och lera sig kastade i ansiktet, och det gällde nog också John Vikström. Det finns knappast många ärkebiskopar i Nordens moderna historia som har haft en så framgångsrik och viktig uppgift och som gjort en så gedigen gärning för den lutherska kyrkan som John Vikström. Man kan undra om folkkyrkan i Finland hade kunnat bevaras på samma sätt utan honom, om vi hade lyckats få kvinnliga präster, om det funnits ett samvete för flyktingar, arbetslösa och andra svaga i samhället, om inte John Vikström hade funnits där – som en fyrbåk, för att citera Gustav Björkstrand.

Vikström var också den kyrkoledare som började glänta på dörren för de homosexuella. Många år senare skulle en av hans efterträdare på biskopsstolen i Borgå, hans egen son Björn Vikström, säga att det är dags att avsluta den månghundraåriga förföljelsen av de homosexuella.

Kyrkan har en rätt så svag ställning i finländarnas vardag och helg i dag, särskilt om man ser till kyrkobesök, men ändå har kristendom och kyrka kunnat bevara en respekt och en ställning i vårt land, som kanske är ovanlig i många andra europeiska länder, inklusive vårt västra grannland. Lagspelaren och diplomaten, hur mycket ”liberalteolog” han än kallats för, John Vikström, har både i och efter sin tjänst i kyrkan på ett avgörande sätt bidragit till detta.

När jag läser Gustav Björkstrands noggranna och flytande skildring av JV:s uppväxt, gärning och inflytande, så kommer givetvis personliga minnesbilder upp från hjärnans vrår. Mina föräldrar ledde den skolungdomsgrupp i Gamlakarleby där JV var en av de många i den så kallade ”Kokkolamaffian” och familjen Vikström har alltid funnits nära på olika sätt.

Jag minns hur jag snörpte på munnen när motkandidaten Henrik Smedjebacka ironiskt frågade var socialetikerns evangelium finns inför biskopsvalet i Borgå då jag själv var mycket ung. John Vikström har säkert gjort sina misstag, som vi alla gör, men som man kan läsa i Björkstrands mastodontiska men spännande bok, har nog Vikström on någon haft ett verkligt evangelium. Ett som handlat om att Gud är en god gud, och att Bibeln skall tolkas utifrån kärlekens evangelium, som handlar om nåd och förlåtelse, inte om ett sådant dömande och ett sådant paragrafrytteri som fundamentalisterna och de ärkekonservativa har stått för. Var hade vi varit om dessa hade fått övertaget i kyrkan? Precis som Björkstrand skriver så har Vikström varit en teolog som kunnat se från båda sidorna: från Bibeln själv, och från det samvete som Gud planterat i oss. En sådan teolog har han varit, och är.

Björkstrand betonar lagspelet, att John Vikström alltid ville att alla skulle vara med, att man skulle sträva till att hålla kyrkan enad och att man skulle komma överens. Kanske det hängde samman med hans stora kärlek till fotbollen, där det – enligt uppgift i den nya boken – troligen inte var Vikström själv som tacklade Vladmimir Putin i en vänskapsmatch, fastän JV inte brytt sig om att korrigera uppgifterna om det. Roligt var det i alla fall att läsa om hur Vikström på Gullranda senare frågade Putin hur det är med axeln. Putin hade då tagit Vikströms hand, fört den innanför rocken så handen kunde känna på axeln, och sagt: ”se nu, den är inte ännu heller bra!”

Det är omöjligt att göra Gustav Björkstrands stora arbete rättvisa i en tidningsrecension. Det är bara att göra som man brukar och säga: tag och läs! Jag kan garantera att ingen dramatik, om det så gäller kvinnliga präster eller försöket att få ärkebiskopen fälld för irrlära, saknas.

I ärkebiskopen av Åbo John Vikströms vapen fanns valspråket: ”Herren vårt värn.” Man kan med gott samvete säga något som syns mycket i Björkstrands biografi, nämligen att John Vikström har varit en medmänsklighetens apostel.

 

Recension i Vasabladet, november 2016

 

Inga kommentarer