Arkiv över december, 2012

Joulumusiikin oikea paikka

Skrivet 25.12.2012 

Jouluruuhka koetteli taas –taas supermarketeissa ja kaduilla oli joulumusiikin kulta-aikaa. Hissimusiikki ei koskaan maistu joillekin niin makealta ja toisille niin karvaalta kuin joulumässäilyn aikana.

Täpätäynnä olevat tavaratalot ja hissit muodostivat joittenkin pop-artistien ja operettilaulajien hyvää tarkoittavan mutta usein väärään suuntaan johtavan klassisen musiikin kansanomaisen Mekan.

Tiedän, vaikutan varmaan hirveältä elitistiltä, joka antaa ymmärtää ettei klassista musiikkia koskea pikkusormellakaan. Olen vaan syvästi sitä mieltä ettei sitä pitäisi häväistä muuntamalla sitä väärällä tavalla nykyaikaan, tai rytmittämällä sitä uudelleen johonkin kontekstiin johon se ei ollenkaan kuulu.

Klassinen musiikki, taidemusiikki, ei soi minun korvissani mitenkään hienostelevana tai prameleivana, vaan se on jotain mitä meille, ohjaaja Ingmar Bergmanin sanoin, on annettu näkymättömistä maailmoista.

Bergmanilla, joka oli lähinnä ateisti tai agnostikko, oli tapana mennä vanhan rovasti-isänsä Erikin kanssa sunnuntaiajelulle Keski-Ruotsin maaseutuun, jossa on paljon vanhoja kirkkoja ja, – siihen aikaan, – monta pientä seurakuntaa, joissa kirkkoherra piti jumalanvalvelusta puolenpäivän aikaan usein aika pienen seurakunnan edessä, koska Ruotsi on varsinkin noilla alueilla hyvin maallistunut.

Tällainen sunnuntaihupi oli Bergmanin tapa osoittaa vanhalle isälleen, joka oli ollut hänelle hyvin problemaattinen hahmo, rakkautta ja ymmärrystä.

Kerran, Bergman kertoo omaelämäkerrassaan ”Laterna Magica”, hän ja isä istuivat eräässä hyvin vanhassa kivikirkossa odottamassa jumalanpalveluksen alkamista. Seurakunta, joka koostui ehkä kymmenestä ihmisestä, odottivat kärsivällisesti.

Vihdoin suntio ilmestyi posket punaisina ilmoittaen, että pastori oli sairastunut. Palvelusta ei voitukaan toimittaa.

Sillloin Bergmanin vanha isä nousi ja sanoi että hän voi pitää jumalanpalveluksen. Hän meni alttarille ja myös saarnastuoliin ja toimitti palveluksen prima vista.

Tämän jälkeen ymmärsin, vaikka en ole uskovainen, että jokaisen pitäisi aina toimittaa jumalanpalveluksensa, Bergman kirjoittaa edelleen.

Klassisen musiikin kuuntelu ja sen kokeminen voidaan verrata ”jumalanpalveluksen” pitäämiseen.

Klassisen musiikin taitelijat saattavat menestyksekkäästi laulaa tangoja cd-levyllä, niin kuin esimerkiksi lyyrinen basso Matti Salminen, – joka oli nuoruudessaan tangolaulaja, – tai tehdä yhdessä jonkun vakavasti otettvan rock- tai popartistin kanssa yhdessä albumia. Anne-Sofie von Otter, ruotsalainen sopraano, on muun muassa, suurella menestyksellä, tehnyt sellaisen yhdessä Elvis Costellon kanssa. Upeata musikaalisuutta. Ja Thomas Quasthoff on levyttänyt ihanan jazz-albumin.

Omassa kesäoopperoissamme täällä Kokkolassa on klas

Taidemusiikki kuuluu jouluun

Taidemusiikki kuuluu jouluun

sista musiikkia räätälöity ulkoisesti uuteen asuun ja uusin ideoin hyvällä maulla ja suurenmoisella innovaatiolla.

Mutta klassista musiikkia, liittykö se sitten jouluun vaan johonkin muuhun, ei saisi musikaalisesti käyttää rienaten, ilman kunnioitusta, eikä siitä saisi tehdä kiiltokuvia jotka pahimassa tapauksessa syövyttävät klassisen musiikin siulua. Taidemusiikki on sillä tavalla pyhää, ainakin minulle, että mielestäni siitä ei voi eikä saisi kuoria pois sitä osaa joka on totuutta ja kunniaa.

Olipa se harrasta Bachia, yltiöpäistä romanttista Mahleria tai 2000-luvun uudella tavalla harmonisesti soivaa esimerkiksi Esa-Pekka Salosta. Niin, Salonen on myös kansainvälisesi arvostettu säveltäjänäkin.

Musiikki kuuluu jouluun. Mutta sillä on siinä oma, juurtunut ja tiedostettu paikkansa, johon ei pitäisi tunkea minkäänlaista sokerilla maustettua musikaalista sössöä.

 

Keskipohjanmaa-lehti, artikkeli joulukuussa 2012 (päivitetty)

Inga kommentarer


Presidenten och det finländska martyriet

Skrivet 23.12.2012 

Presidenten och Finlands profil

 

 

President Sauli Niinistö är ”finsk” dagen före julafton och ger den skandinaviska politiska kulturen en sublim känga. I en intervju för YLE-nyheterna kommenterar han Finlands snöpliga förlust av platsen i FN:s säkerhetsråd och Sveriges genanta oförmåga att ta sig in i rådet för de mänskliga rättigheterna.

Niinistö, som representerar den moderat konservativa högern i Finland, låter förstå att Finland och det övriga Skandinavien hellre borde satsa på att vänligt och hövligt försöka exportera praktisk demokrati, som till exempel grundskolans idé, till fattigare länder, i stället för att gå på med en världsförbättraranda som av de mottagande, även om den inte är menad som sådan, kan verka arrogant och nedlåtande.

YLe visar bilder av Niinistö när han tillsammans med den svenska kungen inspekterar hederskompaniet i Stockholm. YLE:s finska reporter ställer ledande frågor till Niinistö. Man kan ana en fadd smak av Kekkonen-erans ”sanarbete” mellan YLE och statsmakten.

Var det nu sist och slutligen Niinistö eller YLE som tog initiativet till att än en gång låta förstå att det beror på den svenska världasförbättrarivern att Finland har förlorat – i det här afllet platsen i FN:s säkerhetsråd?

Niinistö berättade den vackra historien om hur en hög bankman i Japan berömde finnarna för att alltid vara så anspråkslösa och diplomatiska i affärer.

Tanken bakom det här är att den svenska politiska och diplomatiska kulturen inte är anspråkslös utan arrogant.

Man undrar varför Finland då inte kan försöka anslå tonen, i stället för att alltid skylla motgångarna på Sverige, den skandinaviska kulturen, och på Norden?

De ledande finländska politikerna liksom ”mannen på gatan” har ju alltid i huvudsak varit för ett extensivt nordiskt samarbete och för nordiska unioner? Det var ju t o m till det som våra regerande politiker i första hand strävade under mellankrigstiden, då man helst ville undvika att dras in i den nazistiska eller i den stalinistiska maktsfären.

Så var ligger problemet egentligen? Är allting Sveriges fel, det arroganta Sverige, som vill bestämma över lillebror?

Kanske – kanske inte.

Inga kommentarer


Att rida på rädslan

Skrivet 10.12.2012 

 

Våldet och rädslan som den framkallar är förvisso en skrämmande och ofta förekommande realitetet i många människors, särskilt i många fattiga och utslagna människors liv, men saken borde adresseras med djupa analyser och en strävan till att hjälpa och förstå inte enbart offren, utan även förövarna och deras motiv. Annars uppstår lätt en demonisering av olika slags människor, och den leder sedan till prototyper och karikeringar i den sociologiska och kulturella kontext som vi dagligen lever i.

 

Världen har alltid varit ytterst våldsam och till exempel den världsomspännande narkotikahandeln eller människohandeln har även tidigare haft sin motsvarighet i andra former av mänsklig nöd och utnyttjande av försvarslösa individer.

 

Men den bild som de mäktiga, ofta av stora och komplicerade kapitalistiska intressen främst i USA och Storbritannien, förmedlar av samhället har börjat inte bara förundra utan även irritera mig.  Den präglas inte av psykologisk och humanistisk analys utan mer av en strävan att tjäna mycket pengar och att ge en bild av att samhället befinner sig i förfall, då sanningen ändå är mera gråzon än så.

 

Det som är mest skrämmande att även en del av kulturfolket går i samma fälla, människor som jag skulle föreställa mig att även om vi nu lever på tjugohundra tiotalet och inte på sextiotalet, låter sig övertygas av de falska bilderna, även om man skulle vänta sig av dem en mer human och lite vänsterlutande inställning till komplexa sociala och psykologiska problem.

 

Sofi Oksanen är enligt min mening problematisk både som författare och samhällsdebattör.

 

Hon har nyligen gått hårt ut i tv med populistiska, förenklande och missvisande åsikter om brott och straff. Hon kräver hårdare tag och strängare straff för det ökade familjevåldet och våldet överhuvudtaget.

 

En kollega inom mediabranschen med större insyn i statistik uppmärksamgjorde mig på att polisens officiella uppgifter visar på att brotten hade blivit färre, inte fler. Även mord, misshandel och andra våldsbrott har visat en klart minskande, inte ökade tendens under de senaste åren.

 

Man kan kolla upp det hos Statistiska statistikcentralen – siffrorna finns där och de är helt klart baserade på sådant som kommit till polisens kännedom.

 

Sofi Oksanens romaner är oerhört fint utmejslade och kraftigt drabbande men det finns i dem också ett mörkt och svårtolkat stråk, som jag inte blir klok på. Vilken är avsikten med skildringarna av våldsamma epoker, människoöden och interna relationer, så som de kan uppfattas i hennes böcker och då kanske främst i Utrensning?

 

Eller finns det två Sofi Oksanen – den analytiska politiska och sociala romanförfattaren och den populistiska mediastjärnan som söker något slag av bekräftelse för sina egna aggressioner?

 

Förr var kända författares profil i samhällsfrågor och i frågor som gäller övergrepp, politiska missförhållanden och miljöfrågor, för att nämna några exempel, oftast ganska lättolkad och klar. En viss värdeliberalism och ett blundande för de mera destruktiva sidorna av samhället var kanske en del av sextio- och sjuttiotalets intellektuella ställningstaganden också, men i de flesta fall så var intellektuella konstnärers analys skarp och avsedd att gå på djupet i frågor om våld, sexualitet, förtryck av kvinnor och barn, med mera.

 

Jag vill inte läsa att ledande intellektuella i Finland går i den fälla som den kapitalistiska och kommersiella pseudo kulturindustrin gillrar för en värld där informationsflödet i dag är nästan obegränsat och okontrollerat.

 

Det finns en risk för att det våld och den destruktivitet som vissa media älskar att frossa i äter sig in i oss själva.

 

Vem förtjänar sist och slutligen mest på den kraftigt ökade rädsla som den förvrängda världsbilden framkallar i våra vardagliga liv?

 

 

Inkast i Vbl 10.12.2012

 

2 kommentarer


Våldet i oss

Skrivet 05.12.2012 

 

Krigsfångar

I den stålgrå novemberdagens kombination av krank blekhet och lugna styrka ställer jag mig frågan: när blev jag första gången vred?

Jag minns det inte. Jag kan nog identifiera minnen av rädsla och ångest. Till exempel en av de första gångerna i medveten ålder då föräldrarna lämnade mig hos någon främmande. En känsla som de flesta säkert kan identifiera sig med. Men vreden då?

Rädsla och vrede hör ihop. Jag minns att jag en gång hörde en psykiater säga att de människor som kan känna vrede är närmare sig själva än de som känner ångest.

Det är naturligt för människan att reagera med vrede på svåra livssituationer, men om man inte klarar av att hantera sin vrede, så förvandlas den till en tryckande ångest.

Jag har försökt att iaktta de begynnande reaktionerna på frustration eller protest hos vår nya, lilla hund. Den första gången det kom ett litet ynkligt morrande från den teddybjörnsbruna och snälla varelsen med den långsmala kroppen var när han inte lyckades ta sig ner från sängen för egen maskin, utan ville bli nedlyft. Han gav då uttryck för sin egen vilja – och säkert även för en viss, begynnande bortskämdhet.

Det var då jag visste att man måste ignorera och lära. Den några månader gamla valpen var tvungen att lära sig att uthärda ett visst mått av motgångar – lära sig att egot, självet, inte härskar i världen utan att den enskilde, individen, är en del av ett kollektiv där samarbete, tålamod och hänsyn gäller så väl för människor som för djur.

Den som inte lär sig det kommer att bli mer arg och ge mer uttryck för vrede än det som är naturligt och som hör till det mänskliga. Trygghet, säkerhet och kärlek inom rimliga gränser finns till för att en människa ska kunna reagera med lämpligt mått av vrede.

När det blir för mycket, kommer våldet in i bilden. Och då har den himmelska fridens torg blivit en förgård till helvetets port.

Våldet har sin rot i en oförmåga, som kan ha många orsaker, att hantera en naturlig och lämplig vrede. Våldet har att göra med att du inte lyckas överföra din frustration till duet, till ”det andra”, utan att det i stället börjar riktas mot dig själv. Då du inte kan säga ifrån eller ge ifrån mot omgivningen, övergår dina försvarsmekanismer till att rikta det mot det egna jaget; psykiskt, fysiskt, andligt. Men för att kunna skada dig själv, måste du först försöka skada någon annan, tror du.

Våld är alltid självdestruktivt, och våld leder alltid till inte enbart destruktion utan även till självdestruktion.

Ingen har någonsin fysiskt angripit en medmänniska eller börjat ett krig i ett uppbyggligt syfte. Det finns aldrig en giltig orsak till våld, därför att allt våld är i sista hand handlar om den som utövar det.

På det sättet är alla krig och konflikter egentligen en berättelse om det skadade barnet i skogsbrynet, den sårade självkänslan, det blödande jagets dunkla och darrande lilla löv i en mörk skog.

 

Kolumn i ÖT i december 2012

Inga kommentarer