Arkiv över oktober, 2015

Vackert land, dåliga människor?

Skrivet 16.10.2015 

800px-Punkaharju_road

Författaren och TV-personligheten Jari Tervo sammanfattar det andliga debatt- och samhällsklimatet i ett citat som han lånat från en annan, anonym, finsk författare: ”Finland är ett vackert land, där det bor fittiga människor.”

Jari Tervo är säkert inte den enda av oss som dykt ner i de sociala mediernas slaskbrunn, som han kallar dem, och mött kommentarer och inlägg gällande Juha Sipilä, flyktingarna, finlandssvenskarna, och andra personer och grupper som fått honom att känna avsky och obehag. Så här skriver Tervo rakt på sak i sin senaste blogg: ”Den betongmässiga dumheten skakar i internetkommentarerna hand med en outtröttlig lantismentalitet (moukkamaisuus).”

Varför får man kritisera till exempel Sverige och Norge men inte Finland, frågar sig Tervo? ”Finland är den höga utbildningens och den låga civilisationens land” slår han fast.

Men om Finland har blivit, så har väl nog också vissa andra länder befunnit sig, om än inte på den lågvattensmärkta slasknivå som många finnar av i dag gör, men ändå ganska långt ut på fascismens språngbräda mot västerlandets undergång.

Det är inte mer än hundra år sedan brukspatronerna höll män, kvinnor och barn som slavarbetare i ”lort-Sverige”, och det var först när kung Gustav V:s makt hade brutits och Hjalmar Branting kom igång med de första stapplande stegen mot Folkhemmet, som många människor i Sverige fick ett drägligt liv.

 Visserligen hade då tiotusentals röda och vita brutalt tagit livet av varandra i ett inbördeskrig i Finland. Barnen svälte. Mannerheim lyckades få pengar till mat från USA och de övriga västmakterna.

Men på 1920-talet ska Finland ha haft fler flyktingar och emigranter än de övriga nordiska länderna. Knappast var något annat europeiskt land med undantag av Ryssland och Tyskland så kosmolitiskt som Finland var under 1800-talet. Den svenska befolkningen i landet uppgick till tolv procent.

I Finland har inte någon ännu inte skjutit ihjäl en antingen älskad eller hatad politiker, eller ens någon där mittemellan.

Jag har nyss läst en bok av Eva F Dahlgren. Det är en biografi över författarinnans farfar, professorn i rasbiologi Ossian Dahlgren. En förfärligt i bästa fall vilseledd människa, som hade en karikatyr av Churchill på väggen i sitt WC och som djupt sörjde att tyskarna fick lida så mycket för att de startat kriget, att Tyskland enligt Dahlgrens uppfattning var dömt till evig undergång.

Själv var Dahlgren ganska populär i ett Sverige där Torgny Segerstedts åsikter i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning ansågs modiga men dumma.

Men i dag är det i Finland som dumheten blomstrar. På många håll tränger sig ändå humana, vidsynta och kloka huvuden upp, huvuden som inte fyller professor Dahlgrens kritierier på rätt slags form på skallen för långa, blonda arier, men som har hjärtat på rätta stället.

 

 

 

Kolumn i Vasabladet, oktober 2015

Picture, courtesy: Islander – Wikipedia

Inga kommentarer


Gamla och nya Karleby

Skrivet 08.10.2015 

Courtesy: Kokkola.fi (c)

(Karleby stads hemsida: www.kokkola.fi)

 

Min farfar kom till Gamlakarleby vid de förra sekelskiftet från Terjärv där han hade förfäder från 1400-talet, och min farmor ”emigrerade” från Jakobstad ett tiotal år senare. Mormor var Gamlakarlebyflicka men också storkusin med min morfar, som var Terjärvbo, tills han flyttade till stan.

Själv har jag vuxit upp i Vasa och Tammerfors, men tillbringade praktiskt taget alla mina somrar i Öja då jag var barn och ung.

Sedan 1975 är jag tvättäkta Gamlakarleby-Karleby-Kokkolabo. Jag är en finlandssvensk som bor i en stad som har stor finsk majoritet. Frågan är vad jag vill och kan göra med min identitet som en sådan. Jag tror svaret beror på inställningen. Jag bodde ett år i Sverige då jag var ung också. Även det bär jag med mig.

Jag fick inte bo i Gamlakarleby då jag var barn annat än under de underbara somrarna och sjukdomen har hindrat mig från att ta mig in till staden sedan 1983. Ändå älskar jag den här stan med allt vad den har planterat i mitt hjärta. Det finns någonting här som inte finns någon annanstans. Det brukar kallas för ”hemma.” Hemma finns inne i en, inte utanför.

Vad är inte allt detta om inte ”mångkulturalism” även om i mikroformat?

Då jag tillbringade många skollov och ledigheter med de kära släktingarna i Karleby så var det dofterna från hembagerierna, de med vinden lekande träden vid Sundmunsbron, bensinlukten vid Grahns Shell och den halvt lantliga stämningen på Kyrkbacken där villakamraterna bodde på vintrarna, som stannade i minnet.

Nu har jag själv bott på Kyrkbacken i exakt fyrtio år. Urbanisering och kommunsammanslagning har inte lyckats frånta området den frid och det lugn som hör det till. Det var mycket tal om Alexander Slotte och Ernst V. Knape på den tiden jag var barn när det gällde det litterära arvet i Karlebynejden. Sedan dess har Anders Chydenius upplevt en renässans, där jag självt haft äran att få vara med på ett litet hörn. Det är ganska fantastiskt.

Min far som nog var en av de mest inbitna ”Kokkolabor” jag känt var en smula upprörd över att namnet Gamlakarleby kom bort officiellt men jag tror han skulle ha varit glad i dag.

Har vi Karlebybor något slags problem då vi språkligt, medialt och socialt har upplevt motgångar? Nej, det tror jag inte. Vi i Karlebynejden är inte varken förfinskade eller marginaliserade – ifall vi bara får tag på den spirit som en gång gjorde Gamble Carleby till ett betydelsefullt marknads- och kulturcentrum.

Ingenting är fast vid hur man ser ut, vilket modersmål man vuxit upp med, och varifrån man härstammar. Min fru är från Förenta Staterna. Hon vinterbadar med finskor, ryskor, finlandssvenskor och latinamerikanskor. På söndagen går hon mest i en kyrka där man talar svenska och engelska men där de flesta är av annan ras än vi. Karleby är en världsby – låt så förbli. Det är vi själva som sätter vår egen agenda.

 

 

 

Kolumn i Nya ÖB, oktober 2015

 

Inga kommentarer