Arkiv över maj, 2011

Svartvita bilder

Skrivet 31.05.2011 

Chopin kort före sin död

Färgbilder, särskilt gamla sådana, kan ge liv åt ett ögonblick, ja, till och med åt en epok. Men svartvita bilder har en magi som innehåller ett slags evigt liv.
Den här våren har en vän sänt mig några gamla foton från min barndom där jag själv eller mina föräldrar återfinns i några tidstypiska miljöer. Vad är det i det svartvita, i en skicklig fotografs fångade ögonblick, som återger ett mysterium? Det är någonting sådant som inte kan beskrivas i exakta ord.
I ett fotografi från en stad på sommaren, till exempel, kan man ”se” grönskan, vätan, solskuggorna, minnena, på ett alldeles annat och mer omfattande sätt än på ett färgfotografi.
I den klassiska bilden, fotografiet av Frédéric Chopin, ser man smärtan, undran, slutet av ett liv, på ett sätt som knappast säger så väldigt mycket om den stereotypa Chopinbilden i en musikalisk kontext. Någon kan bli frustrerad över bildens realistiska ton. Det finns nästan någonting karnevalistiskt, sarkastiskt eller cirkusaktigt i bildens avslöjande tonart. Ändå talar fotografiet till den som älskar hans musik på ett djupare plan.
Man kan i det se människan Chopin, den förgängliga bakom själen, se livet, existensen, som den är utanför schablonerna.
Samtidigt finns där en helighet, en distans, ett mysterium som endast kan anas och förstås i den mannens musik, som undgår alla exakta beskrivningar.
Bilder är fragment, men samtidigt universum, där alla sinnen och alla dimensioner sätts på spel. De är avsedda att gäcka döden, förgängligheten men också det som vi kallar ”verklighet” just därför att de endast erbjuder ett nyckelhålstittande in i det som vi kallar verkligheten.

6 kommentarer


Mörka och ljusa moln

Skrivet 17.05.2011 

Gråsvarta moln bakom skira majknoppar på träden: en man klädd i mörka halare kryper omkring på taket här invid. Bakom molnen breder solsystemets fixstjärna ut sina vingar. Vi lever i ett bistert men snällt klimat: det värsta som kan hända är en vanlig storm, och ett störtregn. Min nyligen bortgångne granne berättade att man en gång på trettiotalet varit tvungen att köra med släde på midsommaren. Vintern hade hakat sig fast så att snön föll över Storby då.
Det finns inte så mycket att vara rädd för till det yttre. Ändå florerar rädslan och hatet både inom- och utombords även i en klassiskt lugn skandinavisk miljö.
Som Marit af Björkesten påpekar i sin kolumn på ledarsidan i dagens HBL (17.5.11) så finns det många miljoner människor i EU-länderna som talar ett annat språk än majoritetsspråket i landet där de bor. Det är inte endast finlandssvenskarna som uppmanas hålla på Sverige i hockey eller ”flytta tillbaka dit därifrån ni kommit.”
När min familj 1963 flyttade från Vasa till Tammerfors frågade den första människan vi mötte på torget, en äldre medelålders man i en grå ytterrock, när vi hade kommit från Sverige. Jag tror att de flesta av mina förfäder alltid har bott i Finland, men från min mormors sida lär släkten ha invandrat från Dalarna i början eller mitten av 1800-talet.
Rädslan för det främmande, särskilt om det är fråga om en minoritet av etnisk karaktär, är hotfull och väcker starka, hatiska, obehärskade känslor.
De skandinaviska länderna är mycket små och har alla en förhållandevis liten befolkning som kommer ”annanstans ifrån.” Till och med det multikulturella Sverige är en etniskt komplex enhet endast i miniatyr om man jämför med många andra länder, som till befolkningsantalet är mycket större.
Då man invanderar Haparanda och bränner svenska flaggor är man tydligen inte medvetna om att det dels handlar om något mycket djupare än ishockey. Man kommer inte heller att tänka på Stalins pogromer och Hitlers massmord.
Var och en människa som är rädd för det okända, rädd för döden i den andres blick, hittar nog på sin egen SA, sin Sturmabteilung, utan att det finns någon rationell orsak till det.
Himlen öppnar mer och mer av det djupt sommarblå ovanför min trädgård. Det blev ingen storm i dag. Inget regn. Stjärnorna på Europas himmel och på EU:s flagga de blänka. Vinter och vår möts, och skiljs. Människorna kunde också se varandra som förbipasserande moln, av vilka de flesta är vita stackmoln med vänliga blickar. Tigern i djungeln lurar inte bakom hörnet. Men det är svårt att visa kärlek och att lyssna.

Inga kommentarer


Ord och toner

Skrivet 06.05.2011 

Ljuset är det första vi upplever, men vi tar det sedan för givet.

Vi lever vår värld i ord och toner. Åtminstone har jag alltid gjort det. De är inkörsporten till den inre världen, där det omöjliga möter det möjliga.

Då jag skriver mitt första blogginlägg någonsin, är ljuset utanför fönstret ännu ljusblått klockan tio på kvällen. Jag kan tydligt se konturerna av den nya butiken som byggs ungefär fyrtio meter från trappan. Jag är inte glad i butiken, men kanske den blir glad i mig. Det återstår att se.

Från stereon hörs Sonny Rollins blåsa i sin trumpet. Rytmen är jämn och lat, som det ska vara en fredagskväll. Hunden sover.

Jag vill att min land ska förbli tvåspråkigt.

Jag vill att flyktingar som kommer från fruktansvärda förhållanden ska få stanna i Finland. Jag tycker det är en hederssak för oss i ett av världens rikaste länder att se till att så sker.

Konsten ska vara fri från politisk kontroll eller politiska anvisningar. Konsten ska vara grym, spontan, vacker och hemsk. Den ska vara skönhet och den ska vara ord och toner. Den kommer från ljuset. Så ska det vara.

Mitt första blogginlägg tillägnar jag minnet av mina föräldrar, som ägnade sina liv till att tjäna sin kyrka, sitt land, och sina medmänniskor – var de än fanns, hur de än såg ut, vilken ras de än tillhörde, hurudana de än var på olika sätt.

Den finlandssvenska flaggan

10 kommentarer