Arkiv över november, 2019

Vardagens ögonblick

Skrivet 25.11.2019 

När jag var elva visste jag allt.

Emma Ahlgren.

Dikter

Schildts&Söderströms, 2019.

Man kan tycka att marknaden nästan översvämmats av dikt, prosa och många fler genrer med explicita uttryck för – vad ska man kalla det? – nyfeministisk, mycket kroppsligt fixerad men även andligt dominerad utgivning under de senaste åren. Det är lätt att koppla fenomenet till Metoo-rörelsen, men det hela går mycket djupare än så. Miljontals kvinnor nöjer sig inte längre med att sträva efter förståelse och jämlikhet. Med all rätt öppnar de upp mycket mera av kvinnans upplevelse som barnproducent, familjeansvarig, madonna och hora, objekt för allt som i bästa fall av manssamhället förbigås med likgiltighet. 

Emma Ahlgren, (f. 1986) vann Arvid Mörne-tävlingen i poesi 2012 och hon debuterade med samlingen Isotopia 2018. Så snabbt som ett år efteråt får vi nu läsa hennes andra diktbok, När jag var elva visste jag allt

Titeln är förvisso karaktäriserande för hela boken i den meningen att Emma Ahlgren med sin lätt sarkastiska, djupdykande stil diskuterar kvinnors sårbarhet, deras längtan efter ömhet, och deras ambivalens när det gäller förväntningarna på deras kroppar och själar, framför allt som barnaföderskor, mammor, döttrar – och i viss mån som partners. Det är en subjektiv poetisk vandring genom kvinnoroller och naturens villkor för kvinnan som vi tas med på. 

Emma Ahlgrens poesi är inte sublim eller estetiskt högtravande. Den är inte heller direkt prosaisk. Snarare balanserar den mellan vardagsspråk och ibland hisnande överklivningar och nästan hårresande metaforer. Resultatet av allt detta, kryddat med en hel del citat från världslitteraturen, som är välmotiverade, men kanske en smula för många, är en ibland något förvirrande men samtidigt ändå mycket fast helhet.

Om det är något som är slående i denna poesi, som lutar åt det diskuterande, prosaiska hållet, är det överraskningsmomentet. Den röda tråden i det här är att kvinnan, mamman, dottern, partnern, starkt upplever sig som ett objekt. Hur man än försöker vara subjekt är man reducerad till offer för omständigheter. 

Detta objektifierande grepp fungerar bra som utgångspunkt för att definiera det faktum att kvinnan kan uppleva sig som offer för olika slags omständigheter som ofta är drabbande. EA filosoferar: ”När jag var fjorton gav jag bort min oskuld / Saknaden var inte särskilt stor.// Jag gav bort den till / min man, men // jag vet inte om han har den kvar.”

Slutet på dikten är bestickande, och lämnar oss åt fantasin.

I en annan dikt skriver EA: ”När jag var tolv började jag be // Gode gud gör så / att jag får mens.// Jag fick magknip och hålfot.”

Som vi ser så handlar boken inte enbart om kvinnan. Den handlar, som det sägs på baksidan, också om människan. Människans villkor i ett kort, intensivt, samtidigt sårbart och aktivt liv, där vi som människor inte alltid har särskilt mycket kontroll.

I Emma Ahlgrens poetiska universum finns mycket ångest, och en hel del förvåning över det som förorsakar ångesten, nämligen avsaknaden av kontroll. Men boken är också underhållande och även rolig på många ställen. Det är ett spännande författarskap. Få se vad Emma Ahlgren ska skriva om nästa gång.

Recension i Vasabladet, november 2019

Inga kommentarer