Arkiv över februari, 2013

Efter Benedictus

Skrivet 22.02.2013 
Kardinal Christoph Graf von Schönborn

Kardinal Christoph Graf von Schönborn

Christoph Maria Michael Hugo Damian Peter Adalbert Graf von Schönborn är son till en prins. Han är kardinal och ärkebiskop i Wien.  Marc Oullet är kardinal och före detta ärkebiskop av Quebec, en fransk kanadensare.

 

De här två herrarna, i sällskap med många fler som det spekuleras om just nu, finns bland huvudkandidaterna för efterträdare till den lågmälde och nu så trötte påven Benedictus XVI.

 

Det som kanske är gemensamt för kardinalerna Christoph Schönborn och Marc Ouellet är att de är vithyade anglosaxiska män som på samma gång ingår i en ortodox teologisk tradition men som även har visat tecken på något som man inte i katolska kyrkan men kanske utanför den kan betrakta som ett slags liberaler.

 

Det finns knappast någon påvekandidat som inte skulle bekänna sig till en modern, socialt stark engagerad och med de fattiga i världen solidarisk teologisk inställning. Fred i världen, kamp mot antisemitismen, och dialog med de palestinierna och med muslimska länderna står högt på dagordningen för de flesta, samtidigt som man likt kardinalen i Manila även skärper tonen när det gäller att måna om familjevärden och kampen mot det som man ser som den ateistiska, kapitalistiska och värdenihilistiska utvecklingen, särskilt i väst.

 

De flesta inser väl också att kyrkan för gott måste stoppa övergreppen på barn och ta ansvar för de stora fel som gjorts, även om det finns gradskillnader i ivern att göra det.

 

Även när det gäller celibatet, kvinnornas och homosexuellas rättigheter, det absoluta fasthållandet vid att abort är ett brott mot det femte budet, och en kritiskhet mot den sekulära kulturen är de flesta rätt ense, men det finns nog sprickor i fasaden som tyder på att inte enbart vanligt folk i miljdardkyrkan utan även många teologer har börjat ifrågasätta en del av dessa principer.

 

En i samfundet och den lokala församlingen mycket populär homosexuell man valdes med stort röstetal in i kyrkorådet i en stad i Österrike. Ärkestiftet började med att ogiltigförklara valet, men kardinal Christoph Schönborn tog sig en funderare, och bjöd in mannen tillsammans med dennes registrerade partner till middag i sitt residens.

 

Kardinalen blev så betagen av den homosexuelle mannens kvaliteter som människa och kristen att han med sin ärkebiskopliga auktoritet och med sin ustrålning som hjälp beslöt att vända upp och ner på ärkestiftets beslut. Mannen har tagit säte i kyrkorådet och fortsätter att leva med sin partner utan bannor eller uppmaningar till ”bättring.”

 

Kardinal Schönborn har också kritiserat upprättelsen av nazikardinalen Williamsson, han har hållit häftiga rockmässor, bland annat en, i vissa kretsar illa sedd, mässa där man fick skicka ballonger mot himlen med brev och böner till Gud. Folk satt i jeans och sommarkläder i det gröna och rockade vid en av dessa mässor medan ärkebiskopen utan att ändra på en min delade ut nattvarden i form av stora bröd som liknade dem man sätter på bordet i vardagen.

 

Kardinal Ouellet, som nyss rankats som nummer ett i Irland i vadslagningen, har bland annat gått ut och uppmanat katoliker att respektera och förbättra kvinnors rättigheter och visa respekt för homosexuella.

 

Men det finns ett starkt tryck på att få någon från Asien, Afrika eller Latinamerika vald till påve, därför att det är där som den katolska kyrkan och de övriga kristna kyrkorna går framåt med stormsteg. Den andliga verkligheten i dessa områden är en annan än hos oss.

 

Om Richard Dawkins och hans ateistiska vänner tror att kristendomen är på utdöende globalt så har de misstagit sig kapitalt. Både den romerska kyrkan, den ortodoxa och de cirka 800 miljonerna protestanter ute i världen, behöver inte se med missmod på kristenhetens bestående inflytande. Men frågan är naturligtvis hurudan denna kristendom kommer att utvecklas.

 

De kontroversiella frågorna som för oss liberala västeuropéer står högst på dagordningen gör tyvärr att många kvaliteter bland de katolska tänkarna, författarna och prelaterna hamnar i skymundan. Angela Merkel har bland annat konstaterat att Joseph Ratzinger, påven Benedictus XVI, är en av vår tids stora filosofer. De katolska ledarnas engagemang för en bättre mänsklighet och deras djupa insikter i människans andliga liv borde också få komma mera fram även om det finns mycket att kritisera.

 

Den katolska kyrkans ledning, orientering och ideologi har ändå på ett sätt gått hand i hand med hela det västerländska samhällets utveckling, och de humana aspekterna har ibland kommit i skymundan. Personligen skulle jag inte se det som omöjligt att det första som förändras i den katolska kyrkan är att prästernas celibat småningom avskaffas och att kvinnor också så småningom kommer att kunna bli präster. Frågorna om abort, familjeplanering och homosexualitet är mer komplexa och svårlästa.

 

I den tredje världen kommer vi att få se alltmera av en kombination av klassiska kristna värderingar och en starkt socialt engagerad församling där man inte accepterar vare sig utsugning, fattigdom eller kvinnoförtryck.

 

 Inkast i Vbl i februari 2013

 

 

 

 

 

Inga kommentarer


Suomi on kansainvälinen

Skrivet 13.02.2013 

 

 

Även Finland är internationellt

Även Finland är internationellt

 

Onko Suomi ruotsalainen? Ei nyt sentään. Tuon paljon keskustelua herättänyt TV-ohjelman nimi on tarkoituksella provosoiva.

 

Suomen ja Ruotsin pitkästä yhdessäolosta on olemassa paljon ennakkoluuloja ja väärääkin tietoa. Totuudesta ei koskaan voi olla haittaa. Tästä ei kuitenkaan seuraa että Suomen pitäisi orientoitua paljon enemmän Ruotsin suuntaan, eikä myöskään sitä että ruotsinkielisille pitäisi antaa enemmän oikeuksia tai erivapauksia.

Mutta ohjelma voi auttaa ymmärtämään miksi Ruotsilla ja ruotsin kielellä on edelleenkin tietty asema ja merkitys tämänkin päivän Suomessa. Onhan yhteistyö Ruotsin ja Suomen välillä nykyään vielä tiiviimpi kuin se ehkä koskaan ennen on ollut.

Ei Yhdysvallatkaan ole ”englantilainen,” vaikka englantilaiset tulivatkin ensin sinne ja perustivat uuden maan. USA on tänään hyvin paljon muutakin. Samaa voidaan sanoa Suomesta. Aivan niin kuin fil. tri. Erkki Pihkala äskettäin lausui Yle5:n keskusteluohjelmassa: Ruotsi on oikeastaan saksalainen. Siitä seuraa että saksalaisuus on myös suuri osa Suomea.

Aivan niin kuin myös slaavilaisuus ja Venäjän läheisyys vaikuttaa kaikkeen olelliseen mikä liittyy kulttuurimme, musiikkimme, tapaamme ja sosiaaliseen kanssakäymiseemme.

Ruotsinkieliset älymystöön ja poliittiseen elittiin kuuluvat marssivat etujoukoissa suomenkielisten isänmaallisten kanssa 1800-luvun lopun suomalaisuusprojektin toteuttamisessa. Näitten ruotsinkielisten tausta on ollut hyvin kirjava. Joittenkin esi-isät olivat muuttaneet kielensä suomesta ruotsiksi menestyäkseen silloisessa yhteiskunnassa, jossa valtakieli oli ruotsi. Joillakin on täysin ruotsalaisia esivanhempia, jotka ovat joko muuttaneet Suomen rannikoille muinaisina aikoina tai sitten muuttaneet ”Itämaahan” silloin kun Ruotsin valta alkoi. Monet ruotsinkieliset myös vaihtoivat myöhemmin kielensä suomeksi.

Monella on ollut ja on kansainväliset juuret: Hartwall, Mannerheim, Fazer, Finlayson … Jean eli Johan Sibelius olisi meidän aikanamme kutsuttu suomenruotsalaiseksi joka on kaksikielinen.

Suomi on kansainvälinen ja monikielinen. Maahanmuutto, etniset ryhmät, erilaisten maakuntien eri kulttuurit ja murteet ovat aina olleet ja tulevat toivon mukaan aina olemaan osaa Suomea.

Alun perin Suomi taisi olla enimmäkseen saamelainen. Esi-isämme ovat kaikki muuttaneet tänne jostakin muualta. Fredrik Pacius, joka sävelsi Maamme laulun, oli saksalainen maahanmuuttaja. Maamme laulun sanat kirjoitettiin ensin ruotsiksi Runebergin toimesta; kaikki Sibeliuksen lauluissa on ruotsinkieliset sanat, sen takia että Sibeliuksen äidinkieli oli ruotsi.

Joka kuvittelee että Suomi voi muuttua täysin ”suomalaiseksi”, siis sellaiseksi mitä se ei edes koskaan ole ollut, elää jotain harhaa. ”Suomi” oli alunperin sama kuin Varsinais-Suomi, ei enempää. Suomen valtakieli on suomi, mutta meillä joilla on toinen äidinkieli, olemme yhtä suomalaisia.

Sotaan lähtivät 1939 ja 1941 kaikki: suomenkieliset, venäläissukuiset, suomenruotsalaiset, juutalaiset, saamelaiset, ja niin savolaiset kuin ummikkoruotsalaiset Pohjanmaalta ja etelärannikolta.

Suomi on ennen kaikkea eurooppalainen. Suomalaisten perimät geenit ovat todistettavasti eniten pohjoismaista ja länsieurooppalaista perua. Jos Suomi haluaa pysyä itsenäisenä maana, jolla on oma kulttuuri ja oma identiteetti, mutta myös ymmärtää oman kansainvälisyytensä, se pysynee tiukasti eurooppalaisessa yhteistyössä mukana – yksi muiden joukossa. Kansainvälisenä.

 

 

Artikkeli Keskipohjanmaa-lehdessä tammikuussa 2013

8 kommentarer


Nostalgins ursprung

Skrivet 06.02.2013 

Nostalgisk sommar

Nostalgin som genre och företeelse har ingalunda försvunnit från det postmoderna samhället. Den lever kvar, inte som en artefakt, utan snarare som en allmängiltig krydda i nutidsmänniskans tillvaro, till synes oberoende av tidsandan och nya epokers tillkomst.

 

Var och en av oss torde ha en medveten eller omedveten upplevelse av det magiska ögonblick då vi i barndomen skapar vår egen nostalgiska bubbla; tillvaron, men särskilt en erfarenhet av vår sårbara känsla i vår inre värld, blåser då en vision till glas där vi överträffar vår egen tillgång till fantasins fullkomning.  Denna sköra bubbla bär vi som en hinna i vårt medvetande så länge vi lever.

 

Med psykologiska termer skulle man kanske kunna förklara företeelsen som ögonblicket då vi först blir varse vår dödlighet och begränsning. Barnets omnipotens upphör, och den odödliga i oss skapar ett substitut för det omöjliga i att hålla fast vid den magiska fullkomningen.

 

Nostalgin har förvisso även en kollektiv aspekt. Den yttrar sig både nationellt, i form av nationalistisk och kollektivistisk yra och i ett dröjande i något man upplever som mera högstämt och upplyft i det förflutna, samt internationellt, i gemensamma melankoliska och bakåtblickande drömmar om en tid då idéer och sammanhang upplevdes som mer betydelsefulla än de som finns nu.

 

Varför är ord som ”retro” och ”vintage” så populära i vår tid? Det fanns inte mycket av sådant då när till exempel jag var ung. Man blickade inte mycket bakåt. Man såg historien och det förflutna som mörkt, fullt av lidande och fattigdom. Man hade en ocean av våld bakom sig i det kollektiva minnet, likväl som i det individuella. Krigen hade satt sina spår.

 

Nu kan vi se nostalgiskt till och med på krig och katastrofer. Det finns alltid hjältesagor och bragder, samt stämningar av sammanhållning och enkelhet, som i ett längre tidsperspektiv framträder som glödande och underbart mitt i allt elände.

 

Nostalgins uppgift verkar vara att dels upprätthålla våra sensuella och intellektuella drömmar om någonting fulländat i det som ska komma, eller att upprätthålla ett slags sorgmodigt hopp, till exempel ett ögonblick då man första gången såg och hörde ett tåg, eller stod ensam vid en havsstrand, medan sjöfåglarna svepte omkring i luften, som också var fylld av en eller annan melodi som av någon anledning grep tag i en.

 

Både hoppet och sorgen är släkt med nostalgin. Utan nostalgin, som kan vara knutet till nästan vilken händelse som helst, som kan vara obegriplig för en annan än oss själva, skulle vi torka ut på tårar, levande minnen, och mista känslan av att leendet trots allt har en plats i sorgens bo, ungefär som i Chaplins Moderna tider.

 

Så är då nostalgin kanske den ursprungliga människans svar på den ständigt pågående rationaliseringen av det rent mänskliga – teknikens utmaning mot det naturliga.

 

Kolumn i ÖT i februari 2013

 

Foto: Public Domain Photos

18 kommentarer