Arkiv över april, 2013

The Bible

Skrivet 09.04.2013 
Handmålade ikoner från Bulgarien

Handmålade ikoner från Bulgarien

 

Det var påsktid och en ny, amerikansk miniserie baserad på bibeln och dess händelser, rullade på tv. The Bible är ett ganska ruskigt, effektfullt, fundamentalistiskt likväl som kommersiellt profilerat kostymdrama, i vilket man försökt balansera mellan realism och spiritualitet, ofta utan att lyckas särskilt väl.

 

Den subtila vind av kärlek och fred, ”shalom”, som är den röda tråden i en klassisk biblisk läsning, omtalas och antyds ofta i filmen, men i akt och mening att fånga tittarnas intresse har de som gjort filmen ändå valt att karikera, överdriva, göra effekter – ofta i en kaskad av våldsamma och blodiga scener, där man helt enkelt har plockat ut det som man tror att människor behagas och lockas av i de alltför populära actionrullarna, där våldet och utlevandet av känslor dominerar alltmer kraftigt, både i seriösa och mindre seriöst avsedda filmer och tv-serier.

 

Därför att man blivit förförd av det svartvita tänkandet i dagens värld där de flesta människor och karaktärer beskrivs i dikotimier som ond-god, bra-dålig, och så vidare, så fängslas man av filmserien, och man dras med i dramatiken, trots att filmen är mycket smaklöst gestaltad, och trots att de som försöker ge kött och blod åt bibliska gestalter av olika slag, oftare ter sig som gravt stiliserade stereotyper än som djupt engagerade personligheter. Som ett exempel kan man ta Moses, som i tv-serien närmast liknar en välvilligt utformad karikatyr av den bibliska förebilden.

 

Det som serien mest kan kritiseras för är att den ”editerar”, det vill säga, klipper och skär i de bibliska berättelserna på ett sätt som gör att det sanna och sannolika, visserligen med stark reservation för mytaspekterna, nog bevaras på något sätt men så att man placerar in händelser, repliker och motiv på fel platser och i fel sammanhang. Huvudsaken för filmmakarna har varit att försöka vara trogna själva handlingen och idén, samtidigt som man inte brytt sig om de subtila, andliga och djupsinniga nyanser som hör ihop med att man ändå borde få ihop en teologiskt och historiskt hållbar helhet.

 

Samtidigt, om man räknar sig som troende kristen, oberoende av vilket trossamfund man tillhör eller sympatiserar med, måste man räkna med det som jag skulle vilja kalla Lutherfaktorn. Enligt Luther, och som jag kan se det är hans syn biblisk och förankrad i en övertänkt och inspirerad insikt, är Guds tilltal och budskap till människorna inte beroende av människors ofta mycket bristfälliga personligheter och åsikter. Gud kan använda även synnerligen förvirrade och bristfälliga människor för sina syften. Så på det sättet kan, ur en kristen synvinkel, även en välmenande dålig tv-serie ge en glimt av en andlig verklighet och även ge information om bibel, kristendom och tradition. Avsikten med serien är väl i alla fall, vi sidan av det uppenbart kommersiella syftet, välmenande.

 

Jag håller fortfarande Pier Paolo Pasolinis Matteusevangeliet som den enda riktigt innehållsmässigt och kinematografiskt övertygande och trovärdiga film som skildrar bibliska händelser. Genom att kommunisten och ateisten Pasolini, som även hade ett radikalt symboliskpolitiskt syfte med sin film, så gott som i minsta detalj men med en finkänslig och subtil inramning, följde Matteusevangeliet utan att alls redigera det, blev filmen för många, oberoende av om man var agnostiker eller konservativ kristen eller vad som helst, en slags uppenbarelse. Filmen har inte förlorat någonting alls i sin ärliga lyster sedan den hade premiär 1964. Jag såg som 11-årig filmen tillsammans med min far, prästen, första gången på biografen Kino-Palatsi i Tammerfors.

 

Många regissörer och manusförfattare har försökt att återge bibliska händelser både från gamla och nya testamentet, men få har lyckats ens komma i närheten av att riktigt fånga essensen i en kontext som med nödvändighet måste vara både trogen och tolkande, både respektfull och utmanande.

 

När kommersiella intressen och ett syfte att behaga publiken kombineras med en strävan att skildra religiösa urkunder, frågeställningar och etik, så blir resultatet i allmänhet om inte katastrofalt så i varje fall föga övertygande.

 

 

 

Inkast i Vbl i april 2013

 

Inga kommentarer