Dikter och texter

Dikter

  • Dikt 1 (Ur morgonen har vaknat)
  • Dikt 2 (Ur morgonen har vaknat)
  • Dikt 3 (Ur En verklig dröm)
  • Dikt 4 (Ur Mörk glädje
  • Det var en ljudlös vind (ur Mörk glädje)
  • Dikt 6 (Ur Mörk glädje)
  • Dikt 7 (Ur Den förlorade sommaren)
  • Dikt 8 (Ur Den förlorade sommaren)
  • Dikt 9 (Ur Den förlorade sommaren)
  • Dikt 10 (Ur Lycklig din hand)
  • Dikt 11 (Ur Lycklig din hand)
  • Dikt 12 (Ur Lycklig din hand)
  • Dikt 13 (Ur Lycklig din hand)
  • Dikt 14 (Ur Lycklig din hand)
  • Dikt 15 (Ur Surun kirja)
  • Dikt 16 (Ur Surun kirja)
  • Dikt 17 (Ur Sydän on huone etelään)
  • Dikt 18 (Ur Sydän on huone etelään)
  • Dikt 19 (Ur Sydän on huone etelään)
  • Dikt 20 (Ur Måltid, kvark och sula)
  • Dikt 21 (Ur Måltid, kvark och sula)
  • Dikt 22 (Ur Natten är ljusare än vatten)
  • Dikt 23 (Ur Natten är ljusare än vatten)
  • Dikt 24 (Ur Natten är ljusare än vatten)
  • Dikt 25 (Ur Yö on vettä valoisampi)
  • Dikt 26 (Ur Yö on vettä valoisampi)
  • Dikt 27 (Ur Yö on vettä valoisampi)
  • Dikt 28 (Ur Septemberliv)
  • Dikt 29 (Ur Septemberliv)
  • Dikt 30 (Ur Septemberliv)
  • Dikt 31 (Ur Septemberliv)
  • Dikt 32 (Ur Septemberliv)

  • Texter

    < !-- dikt börjar -->

    Suset i lena björklövssomrar
    viskar mina ord
    om naturens sköna varelse.
    De viskar sin kärleksförklaring
    i örat på den onåbara havsklippan.

    En hjort som flyr i ett oskyddat barnöga
    talar om för mig
    vad jag ska säga dem
    som ristar sin styrka i de svagas hud.

    Ur Morgonen har vaknat

    Jag skriver till dig
    som faller i höstens tröstande famn
    sökande skydd för de tvingande ordens larm.
    Till dig som är ett ensamt barn
    eller en ensam blomma
    på de stora slätterna.
    Likt träden bär du regndroppar i ditt hår
    när himlen blivit för tung.
    Jag skriver till dig
    som inte heller vill ropa det självklaras namn.

    Ur En verklig dröm

    Jag har tappat nyckeln
    till min lägenhet.
    Skall jag våga ringa på hos grannen
    och fråga om jag får stanna där
    tills någon kommer hem
    och öppnar för mig?
    Nej, det vågar jag nog inte.
    Människorna går förbi mig utan att se mig
    och det liknar en stumfilm.
    Om jag skulle ropa:
    Hallå! Finns här någon annan
    som har tappat sin nyckel?
    Kom och sätt dig här på trottoaren med mig
    en stund
    så är vi båda litet mindre ensamma.
    Jag möter blicken hos någon
    Som har stått och tittat i ett skyltfönster.
    Den svarar mig:
    Skojar du?
    Men det gör jag inte.
    Jag har länge vetat om
    att jag är lite onormal.
    Bilarna kör över min skugga
    och jag börjar undra om jag verkligen finns till.

    Ur En verklig dröm

    All denna obotliga styrka förlamar mej.
    Den fyller mej med vrede.
    Mänskor står omkring mej
    som ruiner i en sönderbombad stad
    och man säger till dem:
    Lär känna dig själv, bli stark,
    lev dej igenom dina plågor!
    Men jag säger:
    Lägg dig ner på marken,
    täck över ditt ansikte med säckväv och jord
    och känn din svaghet.
    Kanske öppnar sej himlen
    under dej.

    Ur Mörk glädje

    DET VAR EN LJUDLÖS VIND

    Det var en ljudlös vind
    som kom till mej,
    en kärlekens vind rörde vid min oro
    men rörde inte vid trädens grenar.
    De var alla stilla
    och kunde ingenting förstå.
    I närheten mumlade staden sina besvärjelser
    men jag hörde dem inte.
    Jag visste ju nu
    att kärleken rår över gräset och betongen.
    Det var en evighetsvind som kom till mej,
    den rörde vid ingen annan än mej.

          (Vid min fars grav på Marie
          begravningsplats, en sensommardag)

    Ur Mörk glädje

    En skogsväg, i april.
    Dimman framför oss,
    allt det andra
    i spåren efter våra steg.
    Ett rött hus
    med knutar som varit vita en gång.
    Någon har övergivit det
    och det sörjer ännu.
    I skogsbrynet ropar en flyttfågel.
    Känner du fåglar, undrar jag?
    Nej.
    Inte jag heller.
    En skylt talar om att vägen tar slut.
    Nu är vi vid världens ände, säger du.
    Tror du vi faller ner?
    Ja, vem vet.
    Allt annat har ju redan hänt.

    Ur Mörk glädje

    Vi vänder alla alltid tillbaka
    från världens ände till världens ände
    och från molnen
    till deras dallrande spegelbild på sjön
    Vi vänder tillbaka
    till grottan där vi föddes,
    till tecknet vi ritade i sanden
    Det allra första
    Vi vänder tillbaka
    till alla ”gånger”
    och därför är vi flyttfåglar
    Från det förflutna till det förflutna
    Och från detta kretslopp
    räddar oss endast Gud
    Och att vi stannar för alltid

    Ur Den förlorade sommaren

    Börja inte från molnet
    som seglar över dina drömmar
    Börja från stenen
    som skaver din fot!

    Ur Den förlorade sommaren

    Den lilla stenen
    i pojkens hand
    Det fjuniga håret
    som rörs av vinden
    och nära intill
    oceanen
    En rymd, en fråga
    Jag finns här?

    Ur Den bevarade våren

    Viken, mor och en kyrka av silver
    Klockorna ringer och en röst förkunnar
    I en fågel sjunger jag, vit och gammal
    Den som är
    ljus och barndomsfröjd,
    Vind, skriv ålderspapper

    Ur Lycklig din hand

    Uppe på vinden, flygande.
    Jag är inte annanstans.

    Det är ett fruktansvärt liv
    runtomkring människorna
    I rörelsen en svacka,
    brant. Röra händer. Under
    dem detta brus

    Världen gapar alldeles för mycket,
    man kan inte täppa till allt

    Änglar genom rummet
    Jag känner det: allt är
    fast. Flyter genom
    träådring, gömmer dofter.

    Någonstans utanför dörrarna
    dansar narren och vet allt

    Stilla väv, glas under
    ytan. Ligg inte alltför stilla.
    Kan lyfta, men alla läppars
    rörelser är inte förbi

    Ur Lycklig din hand

    Stor tung port, bakom en klängväxt grönska
    Där någonstans är min tvilling
    En spegel, hägring, dröm
    Och endast vind, något svalt
    Att äntligen,
    ända hem

    Ur Lycklig din hand

    Ur Lycklig din hand

    Guds väsen.
    Vatten som räcker
    till.

    Ur Lycklig din hand

    Röst som smekningar ditt finger
    mitt hår en åker för din framtid
    Kinden rusar genom oförståelsen i minnet
    den är som ett mjukt fall,
    lilla syster gräv djupare tills smärtan
    inte längre känns obärbar blir den
    lyfter jag när leken övergår förståndet
    ett ljus växer, ett ljus som mild sols
    men genomträngande eld

    Ur Lycklig din hand

    He jättävät sinut yksin
    kun he näkevät
    että yksinäisyytesi on niin syvä
    että täytät sen, yksin

    (Käännös: Aira Saloniemi)

    Ur Surun kirja, 1995

    YSTÄVÄ

    Ystävä on sellainen
    joka on seisonut ja odottanut
    yhdellä elämän monista pysäkeistä,
    odottanut juuri minua
    Ja kun tulen, hän
    liittyy seuraani
    ja yhdessä kuljemme
    maailman laidalle, joskus
    vaieten, joskus jutellen
    Ja kun olemme tulleet
    sinne, käännymme takaisin
    ja vaellamme kotiinpäin
    Sellainen on ystävän tie

    (Käännös: Aira Saloniemi)

    Ur Surun kirja, 1995

    Ylitse valkovuokkojen mäen
    sirottelee aurinko kesäsadettaan.
    Vaelluskengät, jotka kiipeävät veden vuorelle,
    kävelkää varovasti
    niin kuin maa olisi pumpulinpehmeä ja hauras,
    kudottu pehmeäksi satiiniksi paljaille naisjaloille.

    Kirjasta Sydän on huone etelään
    Käännös kirjasta Morgonen har vaknat Elina Pöytäsaari

    Kirjoitan sinulle,
    joka kaadut syksyn lohduttavaan syliin
    etsit suojaa pakottavien sanojen melulta.
    Sinulle, joka olet yksinäinen lapsi
    tai suurten lakeuksien
    yksinäinen kukka.
    Kuin puut kannat sadepisaroita hiuksissasi
    kun taivas on käynyt liian raskaaksi.
    Kirjoitan sinulle,
    joka et myöskään tahdo huutaa
    itsestäänselvyyden nimeä.

    Kirjasta Sydän on huone etelään
    Käännös kirjasta Morgonen har vaknat Elina Pöytäsaari

    Ääni kuin hyväilyt sormesi
    hiukseni pelto tulevaisuuttasi varten
    Poski ryntää muistin ymmärtämättömyyden halki
    kuin pehmeä putous,
    pieni sisar kaiva syvemmälle kunnes
    tuntuu että kipua voi kantaa voiko sen
    nousenko kun leikki käy yli ymmärryksen
    valo kasvaa, valo kuin lempeän auringon
    mutta läpitunkeva tuli

    Kirjasta Sydän on huone etelään
    Käännös kirjasta Morgonen har vaknat Elina Pöytäsaari

    En drömmande hund, med nosen långt inne
    Ett hål och
    går sakta längs vägrenens vägar,
    några följer med ögonlinjen
    dess mörka struktur
    Vänta!
    Sidenlent far benet genom gräs och land

    Lägg band, och
    förgräm dig inte alltför mycket
    Förflutet slagg blir lätt
    Fördolt

    kommer kanske när jag ropar

    Ur Måltid, kvark och sula

    Hennes arm av silver, kvinnor av guld
    Lever i stängda rum huvudet lutat
    I handen

    pergament och olja skeppets vila ostörd

    och höstkvällen, hunden
    såg sig oroligt om
    prickarna i huden fragment av vägen

    andra änden riset böjer sig som åldringen

    Ur Måltid, kvark och sula

    Sorgen och vreden sög; hunden häckade på toaletten när åskan drog förbi och regnet öste ner på plåttaket. Det känns bättre nu. Ben Webster spelar utdraget, lent, någon går ut i trädgården, luften är ren som vatten – det är lättare nu, det är sorgen som aldrig går bort och som vänder på jordens axel, det är också kärleken som springer omkring: naken, bortplockad, med sin fot på pedalen, på axeln. När störtregnen kommer, rusar även de arga sköterskorna i väg. Information till stipendiater: ni måste betala försäkring, nu kommer någon och tar er sjukpension ifrån er, ni måste arbeta mellan klockan åtta och nio. Sedan får ni äta brunch: lite äppelpaj, en skiva med skinka, dricka apelsinjuice med sugrör.

    Ur Natten är ljusare än vatten, Scriptum 2010

    Det är mycket fågelsång. Min flickvän har gjort ett litet grönsaksland. Natten är ljusare än vatten, magen är tung efter blu-rayfilmen med flygdramat. Jag stannade länge och talade med Maj och Tor-Erik. Hon sa: den här världen av i dag är ingenting för mig. Han såg bara på. Hunden låg på gräset, det ena ögat alldeles blint, det andra med början till starr. Djurögonläkaren sade att det är svårt att operera då han också har epilepsi. I morgon ska jag träffa min terapeut, och berätta om saker jag inte minns. ”Kokohelavärldenärsekaisin”: svarta präster seglar förbi på himlen och härmar Chagalls änglar, döden kom plötsligt så nära i dag. Ute under carporten med cigarretten i handen drabbades jag plötsligt av en grå sorg. Far sa alltid att de döda dröjer ett tag hos oss för att… ja, jag vet inte. Jag har känt dem. Ingen bryr sig så mycket.

    Köerna till hälsovårdscentralen påminner mig om människor som ska stiga på ett tåg i Doktor Zjivago eller amerikanska trupper på marsch på Iwo Jima. Det var alltid några ben som sprängdes sönder, och till slut kunde man inte alls gå. Min vän såg en gammal bekant i Åbo och trodde att han bugade sig, men så gör man ju inte.

    Ur Natten är ljusare än vatten, Scriptum 2010

    Bara fötter över kylig gräsmatta, ekorren sprang och lämnade små spår, solens återsken blänker kraftigt på bilplåtar och tak, någon marscherar långt borta: krigets spår är skärande. Vi väntar alla på Barack Obamas segertal. Många hatar människor som har svart hy. Det finns inget rim och reson i det, liksom i så mycket annat som vi upplevt, vi som är födda i mitten av 1900-talet. Nu är vi redan medelålders, somliga knarriga, andra fyllda av visioner av olika slag. Varje dag slår många finländska män sina kvinnor, hårt och obarmhärtigt med knytnävarna. I Tulitikkutehtaan tyttö av Aki Kaurismäki slår Kati Outinen gift i ölet. Mannen låg med henne, gav 10 000 mark och bad henne göra sig av med skiten, då hon blev gravid. Sedan tog föräldrarna avstånd, och hon mördade dem alla tre med råttgift. Hon gick lugnt bort med de två civilklädda poliserna. Hon hade för vana att lyssna på rysk radio. Den finska flaggan vajade på dansgolvet då Reijo Taipale sjöng ”Satumaa”.
    Han var då ännu inte gammal.

    Ur Natten är ljusare än vatten, Scriptum 2010

    ”Alussa Jumala loi taivaan ja maan.”
    Näen miten pimeys ryömii hitaasti alkuiltaa kohti. Rivitaloasunnossa, ympärillä rauhallisia naapureita ja metsiköitä, hiljaisuus on kosketeltava, luotettava ja petollinen. Monica Zetterlund paloi asuntoonsa. Kuuntelen hajamielisesti Monikan Parhaita. Kannessa hänen hillitty, hienostunut 60-luvun tyylinsä, taustavalo kannen valokuvassa on yhtä kirkkaansininen kuin taivas Saariston lasten yllä, hänen hymynsä viileän lämmin ja etsivä. Lenseä, laahaava ääni avaa vokaalit levälleen. Kuulija tuntee henkeään pidätellen miten hänen pehmeytensä haparoi Tukholman keskiyön hetkiä.
    Ruotsi, Suomi. Silloin… Oli hyvin puhdasta, ihmisten kasvot olivat intensiivisemmät, myös paljon, paljon hiljaisemmat – jos pyysi lupaa sai myös vastauksen.
    Löin hiljakkoin luurin korvaan sellaiselle hyökkäävälle virkailijalle, joita näemme ympärillämme. Luen lehdestä että Kansaneläkelaitos korvaa nykyisin vain puolet lääkekuluista verrattuna parinkymmenen vuoden takaisiin aikoihin. Uusliberalismi vääntelehtii keskipäivässään: aurinko on sama, hailakankeltainen kuin kalvas kananpoika, musta ydin tutkimattomampi kuin naapurin sinervä katse.

    Yö on vettä valoisampi, Kustannusosuuskunta Länsirannikko, 2010
    Käännös Liisa Ryömä

    Koiran sokea silmä katsoo kameraan, terve merta kohti. Hiekka leviää kuin loputon iho veden silmänsinistä serafiimirantaa vasten. Nainen ajattelee miestään kulkiessaan koiran kanssa ja puhuessaan sille hiljaa, ovet narisevat jossain kaukana. Nuoriso pelaa palloa ja möykkää. Harmaan päivän pimeys kaahii valonsa sisään, lehdet kirjoittavat rasismista, kaikuluotauksesta ja Medvedevistä joka ei toivo maahansa parlamentarismia. Mieluummin oligarkiaa tai aluehallintoa. Onko tämä pantu merkille? Meidänkin keskuudessamme on noita susia lammasten vaatteissa, me emme vain näe niitä kovin tarkkaan näiden merkillisten kesien hämärän vuoksi: lämpeneminen on kuulemma globaalia, mutta meidän osallemme tulee vain sadetta, koleutta ja näennäistä vehreyttä, josta ei löydy muuta kuin sieniä.

    Yö on vettä valoisampi, Kustannusosuuskunta Länsirannikko, 2010
    Käännös Liisa Ryömä

    Me hipsimme varovasti kirkkomaalle. Selitän vaimolleni “kirkkomaan” ja “hautausmaan” välistä eroa. (Muuan ystävä sanoi puhelimessa: suomenruotsiksihan sanotaan begravningsplaan.) Meillä on mukana kaksi kynttilää. Mikään hauta ei ole tuttu. Kukaan täällä ei ole ollut meille erityisen läheinen. Monet tuttuni on tuotu tänne kuoleman jälkeen, vielä useammat ovat kauan sitten kuolleiden vanhempieni tuttuja. Hautarivit vilisevät nimiä. Ne ovat nimiä lapsuuteni tarinoista. Pieni kirkkomaa on hiljainen. Se on osa vanhan ruotsalaiskunnan historiaa, mutta tänäänkin kuolee ihmisiä ja heidät tuodaan tänne.
    Ilta hämärtää, palavat kynttilät näyttävät kauniilta. Maan yli pyyhältävä myrsky ei yllä tänne, saamme kulkea katselemassa hiljaisuuden keskellä. Pysähdymme suuren ja kauniin kiven ääreen, johon on kirjoitettu: Niiden muistolle, jotka on haudattu muualle.
    Sytytämme kynttilän Wendylle, joka oli antiikkikauppias, sai aivoverenvuodon, halvaantui ja kuoli, sekä Peterille joka kuoli syöpään. Heidän sielunsa lepäävät täälläkin, vaikka ruumiit ovat hävinneet maan pinnalta tuhansien peninkulmien päässä. Seisomme hetken miettimässä, jotkut muutkin ovat sytyttäneet kynttilän. Ehkä viitisenkymmentä. Ne lepattavat, ilta on äkkiä hyvin elävä.

    Yö on vettä valoisampi, Kustannusosuuskunta Länsirannikko, 2010
    Käännös Liisa Ryömä

    Sömn bakom ögat;
        gyllengult minne
     
        i kvällssol,
     
    träden minns barndomen
                          min!

    Ur Septemberliv, Scriptum 2013

    Lövs brinnande iver att falla till marken, och han minns, dunkelt, gåtfull gråhet i strandvattnet, esplanadens djupdykning ner i barndomens första vintrar, vita av spretande is i viken, och några små figurer, lätt misstagna för människor, som rör sig över gloppet, en myrliknande parad, året segar sig fram genom hjärtan och njurars styva vävnader; havet och människan, alltid ett omaka par, men båda av vatten.

    Ur Septemberliv, Scriptum 2013

    Aj där låg i tystnad pojkrummets lilla sfär och klockan var just precis tio i tolv, London, Big Ben, musiken: ”Blue Moon, I saw you standing alone…” Tystnad, nakna träd, i sängen, skymt. Utanför mitt dunkla fönster: Du, långt i framtiden, ditt krulliga hår, dina ljusgrå blå ögon, din mjuka röst från rymden, och jag visste ingenting jag lyssnade till den brittiske mannen som talade till människor på nattkröken och spelade sin låt, månen syntes mellan träd och upplysta moln, just innan marknaden, och kullerstenar låg kvar utan att kunna prata. Inga åtbörder, ögonlocken minns framtida kyssar, mjukt len och hudar, hjärtesorg, öppna systerlandskap, och andra skymningar när några redan var borta från jorden.

    Ur Septemberliv, Scriptum 2013

    Gud håller andan,
    världen blir blå

    Ur Septemberliv, Scriptum 2013

    när jag inte längre
        finns i ditt liv faller
     
    skuggorna inte som
          förr
     
    lägg märke till att
      det inte ekar
    efter dina steg, fötterna
         
        endast snuddar vid marken

    Ur Septemberliv, Scriptum 2013