Arkiv över september, 2015

Kaksi asiaa Suomessa

Skrivet 30.09.2015 
Marja Varjamaa-text

Marja Varjamaas text om succén Finland

Yksi asia on aivan varma, ja se on että leikkaamaalla kompensoivia etuja matalapalkkaisimmilta ihmisiltä sekä huontamalla kansallista terveydenhuoltoa, ei saada Suomea nousemaan siitä lamaannuttavasta taloudellisesta tilanteesta josta saamme päivittäin kuulla hallitukselta, työnantijilta sekä ekonomisteilta.

Suomessa on aina, vaikka väkisin, yhdessä valtiovallan ja työmarkkinajärjestöjen kesken, sovittu jos on ollut pakko hoitaa kriisejä. Miksi siitä pitäisi nyt luopua? Leikkauksia sosiaali- ja terveyspalveluihin ja muuhun hyvinvointiin on tehty jo monta vuotta, eikä siitä ilmeisesti ole ollut mitään hyötyä, päinvastoin. Lasku on jo tullut perästä, muun muassa siinä muodossa että nuoret voivat huonosti, koska tarvittavia psykiatrisia hoitoja ei ole riittävästi vastaamaan tämän päivän haasteisiin.

Kansainvälisesti tunnetut taloustieteen Nobelpalkinnon saajat tyrmäävät Suomen uusliberalistisen suhtautumisen kriisiimme, mutta täällä heitä ei kuunnella, koska he eivät kuulemma tiedä ja ymmärrä mistään Suomen oloista. Muista he kyllä tietävät, mutteivät meidän ongelmista.

Säästää jostain täytyy, kun rahat eivät riitä maksamaan velkoja. Sen tietää jokainen perheenisä ja perheenäiti. Mutta säästöt pitää kohdentaa solidaarisesti eikä säästöistä sinänsä ole pelastusta heikkoon kilpailukykyyn.

Toinen asia, joka on aivan varma on, ettei Suomea uhkaa Syyriasta, Afganistanista ja Irakista tulleet turvapaikanhakijat. On kuvottavaa ettei vaan rasisteiltä ”Somesta” mutta myös kaduilla ja kujilla alkaa kuulla rasistisia ja aggressiivisia kommentteja ihmisistä joka ovat paenneet sotaa ja kuolemaa tuhansia kilometrejä, ja joista osa on jo hukkunut Välimereen. Toisaalta mieltä kohentaa ne kauniit kertomukset joita onneksi myös kuulee, ja kun huomaa, että paljon auttavia käsiä myös löytyy suuresta osasta Suomea.

Itse olen hyvin ymmälläni siitä etteivät monet vaan tahdo ymmärtää että koska nyt on kysymys nimenomaan turvapaikanhakijoista, heidän joukossaan on myös suoraan sanoen huonoja ihmisiä.

Maahanmuuttovirasto (Migri) ole mikään kukkahattutoimisto. Yli 60 prosenttia turvapaikanhakijoista saavat jäädä, mutta loput, joihin varmaan kuuluu yllämainitut hämärätsti käyttäytyvät ihmiset, lähetetään pois. Mikä logiikka siinä on, että huonoja esimerkkejä käyttäen hyökätään ulkomaalaisten kimppuun?

Olisiko Juha Sipilän pitänyt pitää tunnin mittaisen TV-puheen tästä asiasta, kun ilmeisesti ei suurelle osalle kansalle riittänyt, että hän totesi että Suomen täytyy kantaa vastuunsa, ja muun muassa täsmensi että suurin osa hakijoista ovat miehiä, sen takia että voimakkaimmat lähetään edelle, niin että niin monta naista ja lasta kun mahdollista voitaisi auttaa pois hädästä?

Nyt meidän on kaikkien valittava solidaarisuus ja humanismi – muu on vaan jotain harhaa mitä viljellään jos antaa hysterian saada itsestään yliotteen.

 

 

 

Kolumni, Keskipohjanmaa, syyskuu 2015

 

Inga kommentarer


Briljanta novelltexter av Johan Bargum

Skrivet 25.09.2015 
Johan Bargums noveller 1965-2015

Johan Bargums noveller 1965-2015

En riktigt bra prosaförfattare bör veta en hel del om verkligheten. Inte endast om den psykiska och existentiella verkligheten, utan också om den fysiska och geografiska. Annars blir hens texter vattniga, konfysa och obestämda. Hen måste ha tillbringat många timmar med att iaktta, röra på sig, kontemplera och sammanfatta. En stor del av en författares tillvaro består av tystnad, stillhet och drömmar. Att Johan Bargum hör till dessa benådade författare kan det inte råda någon tvivel om. Han är lite av en levande legend, även om också lite av en doldis, i svenskspråkig litteratur.

 

En författare måste alltså veta mycket, och känt mycket. Hen måste också ha något slags tema, som hen sedan kan variera i otaliga variationer av text, ungefär som en kompositör av musik. Där finns det paket som skapar läsbar litteratur. En sådan är inte enbart underhållning, utan också ett slags aldrig upphörande diskussion.Johan Bargum är, som Eva Kuhlefelt antyder i sitt synnerligen analytiska efterord till det stora urvalet av Bargums noveller från fyrtio år, inte en radikal utan en mera borgerligt präglad författare, vilket är något ovanligt för hans generation, men det är kanske mera på ett ytligt plan.Nog är ju också Jörn Donner långt ifrån en arbetarförfattare – ändå finns det hos honom liksom hos Bargum en stark medvetenhet om att det för de flesta vanliga människor öppnar sig okända hål och fallgropar i tillvaron och i samhället.

 

Endast författaren själv vet, kanske, varifrån hens tema kommer. Hur som helst så handlar det mesta i Bargums omfångsrika novellistik, som översatts till en mängd språk förutom att den getts ut på finska och i Sverige, om separationer. Smärtsamma separationer, avsked, plötsliga infall av att lämna någon eller något, eller om att b,li lämnad. Ibland handlar dessa helt enkelt om tråkighet och om livets gång, men också många gånger om medvetna eller omedvetna svek, ibland till och med så smärtsamma att endast en vegeterande existens återstår för den som drabbats av dem.

 

I de noveller som tagits med i det nu aktuella, stora, mer än 360 sidor omfattande urvalet, får vi möta både barn, tonåringar, äldre och yngre kvinnor och män, och – med en viss distans – åldringar, som komfronteras med det faktum att vi alla börjar livet med en separation och slutar med en annan. Bargum skildrar alla de livsskeden han varit med om hittills – nästan allt utom ålderdomen.Urvalet av noveller är så utmärkt sammanställt att det är omöjligt att plocka ut ett par, tre stycken och säga att de är bäst. Jag kan bara nämna att jag själv identifierade mig starkt med ”Sommarkatten” och ”Boxern”. Överhuvudtaget är kanske samlingen Husdjur viktigast för mig. I ”Sommarkatten” finns det flera offer både bland människorna och djuren. Där finns bara människor och djur på flykt.

 

Mycket handlar om när kärleken brister: man orkar i längden inte älska den andra mer än sig själv – vare sig det gäller ett barn eller en partner. Gräset är alltid grönare på andra sidan – men det blir fort grått igen, och då finns det inga vinnare.Men en av de nyskrivna novellerna har en annorlunda utgång: en lågmäld, vardaglig men på sitt sätt underbar försoning, som behövs som en motvikt till den ganska dystra och tunga medvetenheten om att allt är separation. I separationen är det bara man själv som blir kvar – på gott och ont.

 

 

Recension i Vasabladet i september 2015

 

Inga kommentarer


Det sextionionde året

Skrivet 09.09.2015 
Professor emerita, färfattaren Merete Mazzarella

Professor emerita, författaren Merete Mazzarella

Solkattens år

Merete Mazzarella

Essä

Schildts&Söderströms, 2015  

 

Merete Mazzarella har skrivit en bok om det sista året innan hon fyller sjuttio. Det är en tät, insiktsfull, meditativ, intellektuellt synnerligen livlig vandring genom mest vardagliga men också festliga landskap. Med åldrandet och den närvarande tanken på döden som ett slags centrifugalkraft.

Det handlar i mycket om den sena kärleken i livet, men också om tidigare, ännu delvis närvarande kärlekar, och om kärleken i sig. Man blir mera bekant med den privata MM än i tidigare böcker, och man lär också känna den sympatiske mannen, som MM klokt nog väljer att kalla L – utan att nämna hela förnamnet. Det viktigaste i deras liv verkar vara att ha varandra. Det är nog en erfarenhet som många, särskilt i den åldern, delar.

Barn och barnbarn växer upp och lever på distans, samtidigt som släkt och vänner i någon mån försvinner eller dör. Då är tvåsamheten, den på samma gång melankoliska och glada, det som bär.

MM har en stor publik både i Finland och Sverige. Hon är själv medveten om att den åldrats med henne själv. Hennes kvicka, belästa och insiktsfulla personlighet, som den kommer fram i böckerna, där hon ju alltid på ett eller annat sätt utgår mera från sig själv och sitt eget liv än från objektivt definierade aspekter, uppskattas inte lika mycket av yngre människor. Dessa lever i en postmodern verklighet där man inte i första hand reflekterar över historien och livsödet.

Även om boken handlar om åldrande, så är den också ett exempel på finlandssvensk sekularism, särskilt i en intellektuellt betonad högre medelklass. Under den tid som Solkatten från San Francisco, driven av sin solpanel, ändrar på sina rörelser vid fönstret, passerar många helger, men ingen av dem beskrivs i termer av existentiell metafysik. Religion och tro är mest frånvarande.

Österbotten, en tredjedel av Svenskfinland, kommer med i form av ett rätt så nästan ynkligt vad beträffar åhörarskaran, om än betydelsefullt, föredragsbesök i Vasa. Boken har sitt epicentrum i Helsingfors och Ekenäs, men många resor och utflykter sker till Sverige och ute i stora världen.

Trots att Merete Mazzarellas författarskap ganska mycket förbigår en del av finlandssvensk verklighet, – till exempel arbetarklassens och böndernas värld, – finns det i hennes texter, och särskilt i denna fina och meditativa Solkattens år, någonting som ändå de flesta kan känna igen sig i.

Ett slags både intensiv, reflekterande och aktiv humanism, en närhet till det som de flesta av oss skulle kalla mänsklighet: att man behöver någon, något, en trygghet, en övertygelse, ett engagemang, och att man måste överleva både lycka och olycka, och att man inte kan undgå att tänka på vad som hänt och vad som kommer att hända med en.

Även de syriska flyktingarna kommer angstigt fram i slutet av boken. MM är ingalunda en äldre kvinna som kämpar endast mot Konstsamfundets eventuella övergivande av papperstidningar. Hon är nog mycket närvarande i den digitaliserade världens mångfald, och hon har förmågan att se även de arma, de fattiga, de lidande, och att på ett ganska imponerande sätt både analysera och ha empati med deras verklighet. En lite svart, melankolisk humor är till bra hjälp i de sammanhangen också.

 

 

 

Recension i Vasabladet, september 2015

Inga kommentarer