Arkiv över januari, 2013

En ny era

Skrivet 25.01.2013 
Vem är han egentligen ...

Vem är han egentligen …

De som trodde att världen, och ja, hela universum skulle gå under då man trodde att Mayakalendern var slut, kom som väntat på skam, och vi finns fortfarande alla kvar på vår skimrande blå planet.

Det gick åt mycket pengar och energi för en del länders regeringar då medborgarna, till exempel i Ryssland, måste övertygas om att det inte fanns något att ta på allvar i domedagsprofetiorna.

Men om man vill spekulera så kan man använda mayafolkets traditioner till det. I stället börjar nu en ny era i mänsklighetens historia, enligt visionerna i den nya Mayakalendern.

Och vi har ju en tendens att tro mera på gamla civilisationers visdomar än på vår egens, inte sant?

Jag däremot tror att den nya tidsåldern började redan före eller efter millennieskiftet 2000. Den globala kapitalistiska och nyliberala ekonomin och världsordningen har tagit över agendan samtidigt som tekniken och media på nätet har utvecklats i en hisnande takt.

De som förespråkar en mera ekologisk syn på klimatpolitiken och en mer liberal inställning till multikulturalism strider bitvis i motvind samtidigt som dragkampen mellan den fundamentalistiska terrorismen och den nya demokratirörelsen i arabvärlden hårdnat.

Snart är Kina och Indien ikapp EU och Amerika med sin delvis brutala industrialisering där de fattiga står för arbetsinsatsen medan arbetarna i USA och Europa blir utan arbete eller får sämre löner, något som helt klart förespråkas om inte av presidenten och regeringen så av näringslivets makthavare i Finland.

Världens ledare har blivit frispråkigare och kör mera sin egen agenda. Den alltmer autokratiske och tsarliknande Putin erbjuder en fristad med plattskatt för rika europeiska kändisar som socialdemokratiska regeringar vill beskatta som på sjuttiotalet, medan Barack Obama väljer en homofobisk fredsvän med Israelkritisk profil till försvarsminister samtidigt som drönarnas fader, som utför Obamas mer eller mindre godtyckliga attacker på terroristmisstänkta i arabvärlden till ny chef för CIA.

Den berömda amerikanska tidskriften Time utnämnde Barack Obama till årets man 2012 därför att han förändrar USA:s politik och kultur men ändå går denne en balansgång mellan fredsivran, liberalism å ena sidan och patriotisk traditionalism å den andra.

Är han fågel eller fisk? Kanske både-och? Framsteg, fred, liberalism paras med tuffa militära operationer där det är mindre nogräknat med människoliv och till och med civila offer. Man stöder Israel på samma gång som man motarbetar Israels politik. När det gäller Kina och Nordkorea ska man gå en så försiktig balansgång att det inte ens får susa i kristallglaset när det höjs till skål för olika lösningar.

USA är ganska långt ifrån Al Gores globala visioner och många mil från Bill Clintons ekonomiska stabilitet. Samtidigt latiniseras Amerika med en kraftig ökning av katolskt inflytande.

Världen står inför flera viktiga vägskäl och strävandena är motstridiga. Global solidaritet, en emfas på de mänskliga rättigheterna och en ekologisk anpassning till klimatförändringen står i bjärt kontrast till de hårdnande ekonomiska realiteterna och attityderna.

Nationalism, antisemitism och rasism blomstrar på många håll, även i Norden. På det sättet har den nya tidsåldern ännu inte fått en klar profil.

Vad blir internet för en aktör i det nya samhället? En moralistisk och värdekonservativ populistisk domstol eller en arena för mer solidaritet och upplysning? Eller bådadera. Som det är nu bildar de stora mediemogulernas, bloggarnas och besserwissrarnas nät en kakofoni av röster. Till exempel i samband med massakern på barnen i Massachusetts så spreds en olidlig mängd falska rykten om de inblandade på nätet. Polisen var tvungen att ryta till och säga att inget annat i princip stämmer än det som man får veta från den.

Facebook börjar småningom övergå från att ha varit en mysig samlingsplats för familjebekanta till ett ganska tufft diskussionsforum med global omfattning. På Twitter kan man läsa de senaste ”sanningarna”: ibland nog riktig sanning. Men ordet är fritt där. Var och en får förstås stå för det juridiska ansvaret. Det finns ingen ansvarig utgivare.

Ändå får vi vara tacksamma för att det i vårt politiska klimat finns en grundton av frihet och yttrandefrihet kvar både utanför och på själva nätet. Men George Orwell spökar redan i kulisserna. Om yttrandefriheten går för långt, kan det bli en motreaktion utan motstycke.

 

Inkast i Vasabladet i januari 2013

3 kommentarer


Norden eller NATO

Skrivet 20.01.2013 

NATO

Sverige och Finland har ett omfattande samarbete med NATO genom PFP. Steget till fullvärdigt NATO-medlemskap för de båda neutrala nordiska EU-länderna vore kort.

Ekonomiskt skulle det innebära en stor lättnad. Det vapentekniska samarbetet med de andra EU-länderna skulle förbättras. Ryssland rustar upp och landets kvasidiktator Putin har anspråk som än så länge är höljda i dunkel, men att han inte vill att Ryssland ska ha ett alltför nära samarbete med väst är klart.

Ett enskilt NATO-land behöver inte delta i förebyggande krig som är initierade av Förenta Staternas republikanska presidenter. I fallet Irak kunde till exempel Frankrike, Tyskland och flera andra länder helt enkelt tacka nej.

Fördelarna med ett NATO-medlemskap förefaller, trots de ryska mothuggen, vara ganska stora.

Det är med NATO-medlemskapet lite som med rättigheterna för homosexuella. De flesta i landet stöder registrerade partnerskap, men när det gäller könsneutrala äktenskap är det stopp. Man kan nog ha ett semimedlemskap med samarbete med NATO som övergår allt annat i vår historia än vapenbrödskapet med Hitlertyskland. Men längre än så vill man inte gå.

En klar majoritet av både finnarna och svenskarna motsätter sig ett NATO-medlemskap. Lever vi kvar på 1940-talet? Har nationalismen och vår historia oss fortfarande i sitt grepp? Ofta brukar jag tänka att fixeringen vid andra världskriget för Finlands del verkar något obsessiv. Det skulle inte behöva finnas någon motsättning mellan att hedra krigsveteranerna och att se nyktert på världen av idag.

Generalen av infanteriet och Mannerheimriddaren Adolf Ehrnrooth var det finska folkets favorit, nästan i klass med marskalken själv. Tusentals människor kantade tårögda Helsingfors gator när generalens kista, insvept i den finska riksflaggan, fördes till evig ro. Man lyssnade noga till vad han hade att säga om både politik, pengar och försvar. Men i ett avseende slog folket dövörat till, och det var när han explicit gav uttryck för åsikten att Finland borde gå med i NATO.

I dagens läge har de svenska utrikes- och försvarsministrarna lanserat en alternativ strategi. De nordiska länderna, eller åtminstone Finland och Sverige, kunde antingen ingå i ett försvarsförbund eller åtminstone ha ett omfattande samarbete när det gäller materiel och strategi. Vår försvarsminister Carl Haglund, försiktigt uppbackad av utrikesministern, signalerade snabbt och effektivt, att det är en god idé. Det gjorde han alldeles rätt i. Det var påpassligt.

Men statsministern, som leder ett i grunden nationalistiskt parti, och ordföranden i försvarsutskottet, som är sannfinländare, sätter sig försiktigt på tvären. Varför? Man vill inte förlora poäng hos sina anhängare, även om ett omfattande nordiskt samarbete i försvarsfrågor kunde vara till stor nytta för det välfärdssamhälle, som nu krackelerar.

 

Kolumn i ÖT i januari 2013

Inga kommentarer