Kaj Hedman

Manfred on the Jungfrau

Jag sitter och blickar ut över vårens ljusblå, molniga skimmer och försöker minnas vilken min första kontakt varit med den ryska kulturen – med musiken, konsten, dansen, filmen…

Vladimir Putin har nyss undertecknat en lag som från och med nu förbjuder svordomar i böcker, tv-program, videor, filmer med mera, som utges i Ryssland. Det är ju inte heller så länge sedan han förbjöd ”homosexuell propaganda”, i akt och mening att skydda de ryska barnen från västerländska depraverade seder.

Jag minns nu. Jag var bara ett barn, och mannen som introducerade den melankoliska, estetiska och djupsinniga ryska folksjälens konst i mitt oskyldiga barnasinne, var mina föräldrars idol Pjotr Tjajkovskij.

Han råkade ju vara homosexuell. I dagens Ryssland skulle han troligtvis vara isolerad. Stämplad av människor som varken vet hut eller har tillräcklig bildning för att förstå att världen är en plats, som inte har råd att undvara regnbågens alla färger.

Pjotr Tjajkovskijs musik består ju verkligen inte endast av de serena och dansanta tonerna i balettmusiken till Törnrosa, Nötknäpparen och Svansjön. Rokokovariationerna är kanske hans största bidrag till en mer existentiell musikkontext, liksom hans kammarmusik, som jag nyligen har stiftat bekantskap med.

Pianokonserterna må uppfattas som sockrade, men det finns även i dem en mörk, outgrundlig rysk själslig mässa från det nästan oändliga landets natur och folk.

Jag skrev en av mina första litterära artiklar om Alexander Solsjenitsyn i Vasabladet i början av 1970-talet. Han anknöt till den nationalistiska kulturtraditionen, men han var inte desto mindre en frihetskämpe och motståndare till den rigida diktaturen under många årtionden, och dessutom en skönlitterär berättare i klass med Tolstoj och Dostojevskij.

Det är så sorgligt att Ryssland tar ödesdigra steg tillbaka till det förgångnas autokrati, där alla missunnar och misstänker varandra, särskilt som den underbara ryska konsten äntligen, efter Sovjetstatens fall, fick en ny möjlighet.

Men den som har följt med rapporteringen från det östra grannlandet vet att det är ett enormt land, minst lika komplext som USA med dess nordliga värdeliberala stater, en postmodern livsstil nere vid västra Atlantkusten, sina bibelbältesområden och sina redneckers. Ryssland har motsvarigheter i etnicitet och kulturell komplexitet.

Även i Ryssland finns det, som alltid, glimtar av hopp, som en dag kan träda fram i ett nytt, visionärt, folkligt men bildat Europa, där förhoppningsvis fredens ängel ännu en gång kommer att segla över statsgränser, nationalistiska yror och dumt vapenskrammel.

Kolumn i Vasabladet i maj 2014